Limbo

Vet inte var mina tårar börjar och Pussegullans slutar. Vet inte var min panik skarvar hennes. Vi är inte på sjukhus men något är generalfel. På flera dagar har hon inte varit sig själv, hon har blivit det där ledsna monstret som ingen och inget kan trösta. Hysteriskt förtvivlad i sin egen svarta grop. Vi står handfallna med vårt pausade liv och våra löst hängande armar. Våra värkande huvuden och stirrande ögon. Med bit och rivmärken över hela kroppen undrar vi vad som har hänt. Har hon ont? Varför är hon så otroligt ledsen? Hur bryter vi det? Gårdagen var bland det värsta jag har sett, helt omöjlig att återge i ord, i dag trippar vi trötta på tå. Tacksamma för varje sekund hon inte vrålar ut sin ångest. Maktlös, mer än någonsin undrar jag vilken mara som rider mitt barn och vad i herrans namn jag ska göra åt det. Känslan som mamma att inte kunna trösta sitt barn är obeskrivlig. Rutten. Svart. Den sätter sina spår i själen och gör ondare än hela världens bitmärken på kroppen. Jag undrar om jag någonsin blir människa igen.