Litet tåg

Hmmm. Mitt hjärta har gått från bly till fjäder. Känns lätt. Munnen ler, pekar mer upp än ner. Och ögonen har fått tillbaka lite jävlar anamma. Det går ÄNTLIGEN bättre på dagis. Efter blod, svett och tårar. Framförallt tårar. Och många stunder av tålamod och nerver dallrande nära bristningsgränsen. Fröknarna talar om det stora och magnifika, om "vändningen" och det råder ren karnevalyra på dagis. Det stojjas och tjoas. Pussegullan har inte gråtit på 20 minuter! Och hon har ätit några tuggor mat! Jag blinkar försiktigt mot solen. Undrar om det är ljuset i tunneln jag ser. Men nej, det kan ju också vara ett mötande tåg. Är försiktig med ord som bättre, framsteg och hurra. Ser tiden an. Kliar mig lite i huvudet och slår mig ner bredvid rälsen. I väntan på mer ljus i mörkret. Eller tåget. Tiden får utvisa. Men glädjen över de små framstegen är som balsam för mammahjärtat. Lägger sig som en tröstande hinna över blödande infekterade sår. Läker. Helar. Jag har inte ens ont i huvudet denna kväll och det känns ovant. Wow. Är det så här det känns? Att verkligen må bättre? Det känns som jag vunnit högsta vinsten, inga pengar i hela världen kan slå detta.