Pudelns kärna

Emellanåt så snuddar tanken vid mig att döpa om denna blogg till något mer deprimerande. Svart. Jobbigt. För det känns som mycket tunga tankar hamnar här. Men kanske är det så, att livet i allmänhet och funkislivet i synnerhet inte är den där härliga bekymmersfria dansen på rosor som man får bilden av när man pratar med människor. Folk är generellt lite försiktiga med att säga; "jo det är rätt för jäkligt just nu. Jag mår faktiskt pissdåligt". Man håller gärna fasaden utåt. Allt är bara fin-fint. Mina barn mår bara bra, min man är fantastisk och jobbet utmanande och välbetalt. I min värld är att visa sig sårbar och svag, att visa sig stark. Tillbaka till det tunga och svarta. I dag tror jag att jag lyckats lokalisera pudelns kärna, grunden till våra dagar med O-Pussegullan. Den lilla arga tjejen. Som jag nästan blev rädd för. Hysterikan. Både i går och i dag har hon varit mer sig lik. Hemma. Vi har varit några vändor ner till dagis som terapi, vändor som tar sanslöst mycket kraft, ger mig en enorm huvudvärk och frustration i varenda cell i kroppen. Gullan har börjat bra, att vara på gården och gunga är OK. Inte jättekul, men acceptabelt. Att fröken M sätter far på bildäcket är också inom ramen för vad hon pallar. Men så fort vi närmar oss hallen och själva avdelningen går fröken från vitt till svart, från ljust till mörkt på en sekund. Psykbryt, plötsligt arg som ett bi, bits, sparkar med benen och gråter. Skriker. Så förbannad så man blir mållös. Där går den, den magiska osynliga gränsen för henne, vid kapprummet och dörrhålet in. Där är det totalt stopp. Jag går golgata tillbaka över gården med det sprattlande brölande knippet under armen. Tur att Gullanmormorn var back-up med bilen. In med ungen och plattan i mattan hem. Mormor kör på två hjul genom kurvorna, stressad av Pussegullans ihärdiga slängande med skallen mot bilstolen. Så då är det alltså faktum. Problematik: dagis. Orsak: rädd att bli lämnad? Mammig? Bara trist att semestern är över? Fick en chock när hon blev lämnad en hel dag på direkten? Åtgärd: ja tänk den som hade en lösning till mig. Hur ska man få henne över den där tröskeln? Minns med häpnad dagarna innan semestern, hur hon ville komma ner på golvet omedelbart i kapprummet och medan jag hängde upp väskan hoppade hon rätt in  i lekrummet. En dröm som jag inte kan fånga nu, som var min verklighet då. Gränsen som nu är näst intill dödlig att överträda. Hon måste se blodtörstiga demoner och illasinnade vampyrer i väggarna. En fasa man inte kan föreställa sig när den sexåriga kroppen rister av förtvivlan. Och inget kan bryta det, utom när vi kommer hem och hon grodhoppar direkt in i vardagsrummet, med stora trötta ögon tittar hon på mig och pekar på tv:n. I soffan är hon trygg. Jag står och tittar på henne. Urlakad som en gammal sillmjölke och vet inte vad jag ska ta mig till. Illamående och ont i magen av oro. Maktlösheten slår undan benen på mig så jag sätter mig ner med huvudet i händerna. Blundar.