Vira Blåtira

Sista refrängen på sommaren och semestern, vardagen hägrar på gott och ont. Dags att knyta ihop ledighetssäcken och ta nya tag. Som vanligt i augusti börjar också alla kallelserna tränga ihop sig och stå på lång kö, jag förbereder mig på en rivstart. Mentalt jobbigt. Men än så länge svävar jag helt kort här i slutgiltiga sommarvärmen. Tänker på när Pussegullan badade i det stora havet i Skåne, mötte vågorna så tuff utan fruktan. Lycklig i den vita varma sanden. Panerad som en bättre schnitzel överallt. Naken, nöjd och glad. Hela ansiktet som ett stort skratt. Att bevara i min minnesask för att klara långa vintern. Tiden har gått och saker har hänt. Just nu verkar Gullan ha mycket knip i nyporna, energi som vill komma ut och kommunikation som inte gör det. Frustration blir lätt fysisk. Jag går med små rivsår och blåmärken på överarmarna, blinkar bort de tårar som kommer när hon tar i för tionde gången med naglarna inborrade i skinnet. Inte är det lätt att älska någon som slåss. Inte är det lätt att älska någon som inte alltid speglar känslorna. Som ger så subtilt svagt gensvar. Lilla Gullan. Hur ska det bli när du blir min stora Gullan? Ska man gå runt som en vandrande ständig blåtira? När du får ännu mer muskler och kraft i din spinkiga kropp? Hur misshandlad kommer din mamma vara då, när du inte får fram vad du vill? Hur ska du lära dig var gränserna går? Hur gör man sånt med funkisbarn? Frågorna samlas i ett hörn. Står där tysta tillsammans med oron och ängslan, mungiporna neråt. Väntande avvaktande på svar. De försvinner inte utan växer till sig som stackmoln men jag vänder ryggen åt dem, för tillfället. Tänker med viljan bort dem. Tittar på mitt senaste rivsår och konstaterar att jag tappat ännu ett örhänge.