Katastrofstart

Näe. Vardagen var ingen hit, enligt Pussegullan. Hon började att gråta på dagis och sen slutade hon helt enkelt inte. Personalen gav upp vid 14-tiden och ringde för att begära omedelbar upphämtning av förtvivlat barn. På kvällen är hon så ledsen så hon kräks. Tror vi. Men sen kräks hon lite mer. Och lite till. Vill inte äta. Det lilla hon får i sig får hon upp. Genast ringer alla varningsklockor, genast står vi i givvakt på tå. Tycker inte om dessa signaler, de påminner alldeles för mycket om de satans cykliska kräkningarna. Sjukhusväska. Nålar. Dropp. Och den oändliga väntan vid sängkanten medan sekundvisaren långsamt flyttar sig framåt. Tick. Tick. Tick. Önskar jag kunde beskriva för den oerfarna, hur hela världen försvinner och du tappar bort dig själv i sjukdomsbubblan. Hur jobbigt det är för kropp och själ. Hur hela livet ställs på paus och precis allting du vill, kan, bör och ska inte alls blir av. Hur ångest och vanmakt river sår i dig. Vill inte dit igen. Oron krampar. Halsen är torr. Ögonen fulla av ogråtna tårar. Och inte ett endaste dugg kan man göra annat än vänta. Vänta, lindra, badda pannan. Wake me up when all is over.