Pusselbit

Sen vi kom hem har Pussegullan inte varit som hon brukar efter en kräkperiod. Inte sig lik. Inte pigg. Utan aptit. Och så har hon kräkts igen. Vi kliar oss i huvudet och förstår inte vad som händer. Jag gråter så köttbullarna nästan flyter bort på tallriken och Gullanpappan hotar att hämta Gullanmormorn om jag inte går och lägger mig för att sova några timmar. Har tappat räkningen, hur länge har jag varit vaken egentligen? Men så vaknar jag och har förskräckligt ont i halsen. Igen. Så vi bokar tid hos läkaren där hon konstaterar att min förra kur penicillin inte verkat, att det är fel sort som egentligen inte gör någon nytta överhuvudtaget. Hon förstår inte varför någon skrev ut den sorten. Bakterierna är kvar och frodas, dessutom är de smittsamma. Så förmodligen har stackars Gullan fått ännu en halsfluss av mig, och därav kräkningarna. Och i dag visar hennes topstest positivt. Oron släpper lite. Hon fick en ny kräkelomgång av halsfluss nr två, ett angrepp på kroppen där den kämpar som tusan. Och så blir det CVS. Om det nu är det. Och givetvis mår hon inte bra när hon kommer hem, hon har ju förstås ont som en dåre i halsen, liksom jag. Lägen då man förbannar maktlösheten över att inte kunna kommunicera. Hur ska det då kännas för Gullan? Att ha så mycket smärta men inte kunna förmedla? Jag är en rutten mamma som inte kom på det här tidigare. Och läkaren som skrev ut kur nr 2 med antibiotika till mig är också mer än kass. Halsfluss är väl inte rocket science? Men för lallare på Vårdcentralen verkar det vara svårt med vanliga streptokocker. De skulle bara veta hur mycket lidande deras klantighet har orsakat. När jag kommer hem läser jag i tidningen om cancerpatienter som väntat så länge på vård att det blivit försent. Man blir rent förtvivlad och utmattad på den här världen. De nya tabletterna har en tredje färgkombo, det piggar ju upp lite grann i oktobermörkret tänker jag, dricker två glas vatten för att få ner dosen medan jag stirrar ut i det strilande regnet.

Skuggan

Men det är just det. När man är uppe i orkanens öga har man inte tid att känna efter. Du bara måste hålla i hop. Orka. Vidare minut för minut. Minuterna är som timmar men du ska bara framåt, utan sömn och utan någon form av normalitet. Bortom alla rimliga gränser. Så är livet på sjukhus med ett mycket sjukt barn. När värsta krisen dragit föbi är du där. Där jag är nu. Hemma på 24-timmars permis, infart kvar i armen på Gullan och en massa darr i benen på mig. Det är egentligen nu det är som tuffast. Känner mig så liten. Vill hitta ett mörkt hörn där jag kan gråta och riktigt jämra mig högt. Få släppa på trycket och järnringen som sitter runt min bröstkorg. Förtvivlan över ännu några dygn som Pussegullan lidit. Några dygn där vi ansträngt oss till maxgränsen och fortfarande utan förklaring till detta tillstånd. Och återhämtningen. När ska den hinnas med? Bräcklig och skör. Ömtålig och ledsen. Kan någon krama om mig, klappa mig försiktigt på kinden och säga att det kommer bli bra? När spänningen släpper och man får det där busiga leendet igen efter alla helvetiska kräkningar. Då är man på något konstigt sätt ingenting. En skugga som drar förbi, ängslig i hela sitt väsen.

För mycket sjukhus

Den där känslan. När hon har kräkts oavbrutet i 24 timmar och bara blir sämre. När du med tunga steg går omkring i ett mörkt hus, packa väskan och ha ursinnet bultande bakom ögonen. När du inser att det måste bli sjukhus igen. Så orättvist. Så onödigt. Och så ett enormt läckage av kraft. Ställa in, boka av, bli besviken. Jag lovar mig själv att aldrig boka in något med någon för det blir ju aldrig av ändå. Och att se henne så ynklig gör så ont att jag vill gå ur min egen kropp och försvinna.

Steg för steg

Att gå var väldigt inne förra hösten men sen försvann ju tvyärr både intresset och den nyfunna kunskapen. Det var som bortblåst. Än i dag funderar jag på varför. Men nu har Pussegullan dragit på sig "boots are made for walking-humöret" och går några stapplande steg. Svårt att bestämma om hon ser ut som en liten anka eller ett halloweenspöke där hon kommer knallandes. Men stora steg är det, för mammahjärtat som blir så lätt och fluffigt. Som nyvispad grädde på en ljummen äppelkaka.

Visst nappar det

Den där känslan av gemenskap är inte dum. Att i en stim av vackra, smäckra delfiner är man inte en glosögd gammal mört. När de andra simmar, gör konster och kan kommunicera så är man helt enkelt för klumpig, tjock och smakar dy. Att avvika och vara annorlunda. Så brukar det ju vara. Men i helgen var vi en del av ett tight gäng strömmingar. Alla samma sort. Lite olika storlek, ålder och utseende. Läggs in i olika lag till midsommar. Men vi är ändå så lika. Styrkan i att vara fler som simmar åt samma håll. Styrkan i att höra till. Delfinerna är många fler, men vi strömmingar är också ett gäng. Ett varmt och öppet gäng. På väg hem från fiskafänget på vindarnas och kungarnas ö köper jag en påse fruktnappar på en mack. En napp är lite trasig i toppen, halv och ser inte ut som de andra. Jag tuggar fundersamt. Den smakar gott. Den är som Pussegullan. Lika god men annorlunda. I lunchmatsalen på måndagen serveras strömming och hemlagad mos. Det måste vara ett gott tecken. Gemenskapens tecken.

Dagens snackis...

...i funkisvärlden är de barn som gick in med spelarna inför matchen Sverige-Tyskland i tisdags. Själv är jag inget stort fotbollsfan, men ibland är sporten vacker som en dröm.

http://www.offside.org/de-tre-redaktorerna/2013/kim-kallstroms-latsasbarn

Tack till Gullanpappan som tipsade mig, och som satt där framför tv:n med en stor klump i halsen när han såg dem. De vackra barnen. Som hade en sån stor upplevelse.

Prutt på dig!

Sitter i soffan och Pussegullan tittar på det sedvanliga programmet. Jag tycker att vi kunde ju ha en trevlig konversation om dagen som varit och hur hon mår. Så jag frågar om hon känner sig bättre eftersom en ny obehaglig snorattack kommit från ingenstans i början på veckan. Jag får svaret "pppffsshhhhtt". Byter taktik och spår. Frågar om hon kommer ihåg att hon red på hästen i måndags, helt ny häst som hette Doris. Det blev ju Snoris på Doris. Jag skrattar åt mitt eget skämt men Gullan drar inte ens på smilbanden utan kontrar med ännu ett "pppffsshhhhtt". Mitt sista försök i "samtalet" blir att fråga om hon tänkte sova snart, eftersom natten till i dag var hon vaken från 03:10. När jag stapplade upp strax före 6-snåret var det en fröken som satt som en eldgaffel i sängen, fortfarande vaken. Men Gullan verkar vilja runda av för hon sätter helt enkelt punkt med ett slutgiltigt "pppffsshhhhtt". Man märker när det är dags att börja tänka på refrängen. Hur gick den nu igen?

"Pppffsshhhhtt".
Lite av en rebellisk tonårsuppsyn faktiskt.

Folk och folk

Det är minsann skillnad. På människor och människor. När man behöver hjälp, när man befinner sig i en högst oplanerad situation. Att behöva hjälp vid en väg i dessa dagar kan man nog glömma. Ingen stannar när du står vid vägkanten och viftar med motorhuven öppen och en överhettad rykande motor. Man är rädd för ligor av vägpirater och för att bli rånad så hellre steppar man på gasen och tittar åt andra hållet som att något extremt intressant plötsligt dök upp vid andra sidan av E4:an. Okej. Men om två vuxna, en pensionär och en liten tjej på 6 år som inte kan gå försöker starta en båtmotor genom att rycka i ett snöre bara för att få ett buttert morr och en anka som skrattar kväkande till svar, kan man inte då stanna till och fråga om man kan hjälpa till? Nej. Man vandrar vidare med händerna på ryggen efter att en stund ha stått och gungat på hälarna och studerat spektaklet. Man går både fram och tillbaka på bryggan men inte endaste fråga om support. Vi får ro till Fiskeskär. Ro över blank och solstinn fjärd. När vi passerar ett grått hus är det någon som tjoar. Vi glider tyst genom vattnet och årorna droppar stilla. Personen undrar om vi behöver någon form av bogserhjälp möjligen? Då är vi nästan framme vid vår stuga, med värkande ryggar och ovana stela armar. Men omtanken värmer. Vi tjoar tillbaka att motion är bra för folkhälsan. Vår räddare viftar glatt och tycker det är helt rätt attidyd. Gullanmormorn nickar och säger att nu ligger han på plus. Nu ska hon för alltid titta på hans program om hur det är att komma hem. Det är skillnad på folk och folk, sa han som kysste hustrun.

Nu grönskar det i Gullans famn

Efterrätt. Pussegullan är just nu min efterrätt. Man harvar igenom den träiga köttgrytan, som är seg och trådig. En jätteportion som aldrig verkar sina. Men så kommer den då, den där lilla söta efter som man väntat tålmodigt på. Hon mår bra. Hon är sig själv. I sitt eget komplicerade pussel. Vi står med bitarna, med ledtrådarna men kan inte se mönstret för fem öre. Varför har hon just nu inte en endaste av sina konstiga tics? Inget illamående? Sover förhållandevis (nåja) bra? Magen fungerar? Humöret är på topp? Dagis går som tåget? Vad, när, hur och varför? Nu är hon som hon egentligen är. Pussegullan herself i formernas form. I fas. Vad var fel innan? Jag längtar hem, för att umgås med min lilla dessert. Det bästa man kan ha runt halsen just nu är hennes små armar. Njuter. Olyckskorparna flaxar envetet runt mitt huvud och jag duckar medan handen irriterat far efter dem. Jaaaa, men hur länge tror du att det vaaarar dååå, kraxar de. Och visst. Oron finns där. Över mer kräks. Mer sjukhus. Mer elände. Men för varje dag som hon vaknar med det där stora leendet så är det så vackert att vara i hennes närvaro. Var dag är som en gyllne skål till brädden fylld med vin. Så drick, min vän, drick. Är det vår måntro? Hummande och nynnande plockar jag allt plickeplock på golvet. Tömmer diskmaskinen. Packar dagisväskan. Hänger tvätten. Utan tyngd, enbart fylld av livets rikedom. Må det vara ännu några minuter, timmar, dagar...

Mr Hand in pocket

Att hemmet kan te sig så förunderligt underbart. All röra och allt stök. Alla halvfärdiga projekt som står, drömmar och planer som blir pausade på grund av sjukdomar och tidsbrist. Dammråttorna i hörnen, lite tvätt här och där och en massa högar med papper som ska sorteras. Men jag hälsar detta med varmt och tacksamt hjärta för äntligen är vi hemma igen. Bland våra väggar. Det finns aldrig en stund när jag är så lycklig över att komma hem som efter en sjukhusperiod. Vi bor alla på Bättringsvägen nu, nr 16. Jag är gråtmild, har känslorna överallt på huden. Börjar grina när jag läser en artikel om en liten kille som dog i cancer. När jag får ett snällt mail. Eller när jag tittar på Gullanpappan i morse. Jag ser honom. Där han står vid diskbänken i den tidiga morgonen och tänker att jag är så glad att jag har honom i allt det svåra och tunga. I motvinden är vi åtminstone två som stretar framåt och som måste orka. Han misstolkar min blick och säger: "är jag Mr Hand in pocket nu"? Och i det ögonblicket vill jag säga att jag älskar honom men får inte fram orden utan kan bara nicka lite och le. Jag brukar retsamt kalla honom just det, när vi ska i väg någonstans med Pussegullan och det är bråttom. Som den projektledare i hemmet jag är, far jag runt överallt samtidigt och försöker få med alla bitar. För att inte hamna i vägen står Gullanpappan lite vid sidan om, verkar inte veta var han ska göra av händerna så de hamnar liksom i fickorna. Varvid draken låter stressen tala och fräser "ja men Mr Hand in pocket har inte så mycket att göra?".
Men hur lätt är det att hjälpa en som har full fart under skorna och vill ha kontroll på varenda pinal? Insikt. Man är inte glad över det man har alla dagar. Men i dag är jag det. Glad. Över min Mr Hand in pocket.

Halsch-flusch

Roten till det onda kan vara funnen. Orsaken till de starkt hatade kräkningarna utan slut för denna gång kanske? Gullanmammans ben viker sig plötsligt, händerna skakar och halsen blir snabbt tjockare och ondare än någonsin förr. Eftersom man ändå är på sjukhus tänker man att ett snabbt tops-test är ju kanonenkelt. Och visst. Visst är det halsfluss av värsta graden och sorten. Fast det låter som halssschhh flusscchh när jag ska försöka pipa fram mitt budskap för Gullanmormor på telefon. Det går knappt att dricka vatten för att få ner penicillinet. Känlan av att ha en medelfet herre i 55-årsåldern sittandes på min strupe tilltar, och han har heller ingen intention att flytta på sitt arsle i första taget. Men skit samma, Gullan verkar vara på väg tillbaka även om hennes tops-test också visar positivt. Två tjejer, två kurer med antibiotika. Det kan bara bli bättre när det kickar in. Positivt, tänk positivt! Jag resonerar med mig själv, kommer fram till att när vi alla är friska ska jag köpa den där jättedyra kökslampan jag drömt om för alla vet att shopping gör att deppigheten håller sig borta. Så är det faktiskt. Och nu tar man till alla medel för att samla kraft.

Fredagsmys

Med lite extra starka laddningar i droppform.

Hej Q80...

Nu är vi här igen. Tyvärr.

Förlåt

Till mina vänner. De som finns kvar. Ni vet väl att ni är värdefulla? Att ni fyller tomrum i mitt liv? Att ni ger mig energi? Jag skulle vilja säga förlåt till er. Förlåt för alla de gånger jag har fått blåsa av och flytta träffar och möten planerade sen länge. Hur jag måste ändra på det vi har bestämt och pusslat ihop. Boka av och om det vi har sett fram emot. Om jag hade orden skulle jag beskriva för er, hur ansträngande vårt liv kan vara. Hur överleva en endaste dag eller natt till kan verka oöverstigligt. Hur urlakad och trött jag är. Jag är så trött att Pussegullans skrik ekar i mitt huvud även när hon är tyst. Önskar ibland att en stor sko kom ner från himlen och krossade min skalle med sin skarpa klack med ett krasande. Då skulle det äntligen bli tyst. Jag skulle beskriva hur det känns att inte veta hur morgondagen blir, om den blir fylld av sömnbristens darrningar i knäna och såsfyllda medvetande. Eller om kroppen kommer samarbeta åt det håll jag vill gå. Kan inte lova att munnen orkar le eller ens prata. Jag vet aldrig hur mycket ork jag kommer kunna uppbåda. Jag vet inte om jag får sova lite grann eller inte alls. Mina vänner. Ni hamnar ofta i kläm. För varje gång jag måste ändra eller flytta så gör det ont i mig. Tålmodiga är ni få, som fortfarande troget står vid min sida. Kärleksfullt tänker jag på er. Som orkar. Jag vill att ni ska veta att mina intentioner är alltid goda och min vilja är stor. Jag vill er allt gott. Jag vill träffa er ofta, ofta. Gärna varje dag. Jag vill kunna boka in hela helger tillsammans med er, långa semestrar och middagar hemma hos oss. När kraften knappt räcker till att släpa min stackars onda rygg uppför trappen tänker jag att en simpel middag kan kännas så oerhört komplicerat. Om jag kunde förklara hur allt det lilla extra är enorm kraftansträngning. Om jag kunde berätta hur utmanande det kan kännas för mig, sådant som andra bara gör utan att tänka på det. Men jag säger förlåt, för de gånger ni blivit ledsna på mig. Och hoppas ni finns kvar hos mig. Förlåt.