Nu grönskar det i Gullans famn

Efterrätt. Pussegullan är just nu min efterrätt. Man harvar igenom den träiga köttgrytan, som är seg och trådig. En jätteportion som aldrig verkar sina. Men så kommer den då, den där lilla söta efter som man väntat tålmodigt på. Hon mår bra. Hon är sig själv. I sitt eget komplicerade pussel. Vi står med bitarna, med ledtrådarna men kan inte se mönstret för fem öre. Varför har hon just nu inte en endaste av sina konstiga tics? Inget illamående? Sover förhållandevis (nåja) bra? Magen fungerar? Humöret är på topp? Dagis går som tåget? Vad, när, hur och varför? Nu är hon som hon egentligen är. Pussegullan herself i formernas form. I fas. Vad var fel innan? Jag längtar hem, för att umgås med min lilla dessert. Det bästa man kan ha runt halsen just nu är hennes små armar. Njuter. Olyckskorparna flaxar envetet runt mitt huvud och jag duckar medan handen irriterat far efter dem. Jaaaa, men hur länge tror du att det vaaarar dååå, kraxar de. Och visst. Oron finns där. Över mer kräks. Mer sjukhus. Mer elände. Men för varje dag som hon vaknar med det där stora leendet så är det så vackert att vara i hennes närvaro. Var dag är som en gyllne skål till brädden fylld med vin. Så drick, min vän, drick. Är det vår måntro? Hummande och nynnande plockar jag allt plickeplock på golvet. Tömmer diskmaskinen. Packar dagisväskan. Hänger tvätten. Utan tyngd, enbart fylld av livets rikedom. Må det vara ännu några minuter, timmar, dagar...