söndag 29 december 2013

Att inte bli ett OFO

Konstigt att man efter ett antal lediga dagar känner sig som en gammal sliten ullkofta. Trötta ögon. Grått hår. Huden liksom hänger. Funderingar på om man kommer överleva till nästa jämnt årtal man fyller. Gullanpappan frågar mig på väg i bilen om detta är början till slutet och jag suger på den karamellen lite. Ja kanske. Men hela livet är ju egentligen början till slutet? Vad sägs om att ge upp och bara bli ett offer för omständigheterna? Kanske bli hemlös? Kriminell? Börja ta tyngre grejor än cigarillerna vi ständigt puffar på här hemma? Att det är ansträngande att ha ett funkisbarn på sig dygnet runt är ingen överdrift. I bland fantiserar jag hur det skulle vara om hon inte kräktes i tid och otid. Hur skönt hade det inte varit? Att slippa klumpen i magen, ligga vaken om nätterna och lyssna, och all oro. Ständigt denna oro som ett tungt kärleksok över mina axlar. Under 2013 har vi inte sluppit någon form av nattligt kräks en endaste månad. Nu är det snart ett nytt år. Med mer sjukhus och mer dropp? Jag trycker näsroten platt mot väggen. Men så har Pussegullan en sån där dag som i dag. När vi badar i bassängen och det finns en liten tjej som kvittrar så det ekar och som aldrig vill gå upp. Som äter bra. Som bajsar. Som skriker sina glädjetjut när vi busar, så rösten blir hes. Som har ett bra liv tack vare oss. Då orkar man igen. Några små steg till. Framåt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar