Gå in i väggen

Så kom då det där beslutet från kommunen. Ansökan som har tagit så många timmar att knåpa i hop, som har sugit så mycket energi och som har kostat så mycket kraft.
Personlig assistans: avslag!
Avlösarservice: avslag!
Pang. Jag sprang rakt in i väggen, studsar tillbaka med blodig näsa.
Ramlar handlöst ner i svarta gropen som tar ett riktigt struptag som är omöjligt att ta sig ur. Jag känner tårarna svämma över och jag hulkar sittande på hallgolvet, jag skriker ut min sorg och huvudvärken bultar i tinningarna. Hela kroppen gör ont och det svider överallt.
Gråten gör att jag ser ut som en överkörd grävling på motorvägen. Det sliter och river och gör så ont. Känner kraften rinna ur mig och tänker att det skulle vara så skönt att slippa vara med om det här, kan inte någon annan ta över för jag orkar inte mer. Jag sitter i mörkret och känner hur det omsluter mig. Det är svårt att se något ljus. Övergiven av samhället. Spottad i ansiktet och förnedrad dras jag i smutsen.
Ingen bryr sig om mitt rop på hjälp. Ingen lyssnar och ingen finns.
Jag blir kvar i gropen och undrar hur jag ska orka ta nästa andetag när det gör så ont att andas. Det gör så ont att existera.