Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Det kan va så förfärligt
Det kan va så bra.
Lars Winnerbäck slår huvudet på spiken.
Så.
Jag sitter kvar i gropen men jag vet egentligen inte vad jag gör där nere. Förstår ju att jag behövs på barrikaderna för att slåss! Slåss för att orka ta hand om mitt barn resten av livet. Slåss för hennes rättigheter till ett så bra liv som möjligt. Jag kikar lite försiktigt över över kanten och känner tröttheten övermanna mig totalt. Sjunker ner igen. Men tankarna får ingen ro och de snurrar dygnet runt. Jag formulerar, skriver i huvudet, vänder och vrider, argumenterar med mig själv, fram och tillbaka och från början igen.
Nära och kära ger mig styrka att orka öppna ögonen och resa mig en liten smula. Nära och kära ger mig kraften att börja maila och skriva. Lägga ut krokar. Be om hjälp. Ringa.
Jag är så oerhört glad för mina vänner, mina nära och kära som finns där nu när jag verkligen behöver det.

"En vän är den som kommer in när hela världen gått ut"
Ni vet vilka ni är.

På kvällen blir kudden blöt av trötta tårar som inte låter något, ljudlöst faller de tungt och slutar först när jag somnar.