Bryssel over and out

Hemma. Min egen säng och inte hotellets. På jobbet. Min stol och inte kontorets lånevariant. Vilka kontraster man utsätts för. Ena dagen behöver jag bara bry mig om mig själv och funderar på när tåget till Paris går. Nästa dag är man tillbaka med sitt barn. Som måste matas, bytas på, badas och kläs på utan slut. Man ska inte kliva ur bubblan för det är jobbigt att ta sig in i det igen. Har sagt det förr och säger det igen. Men man måste kanske ta de chanser som kommer att göra det trots allt. Även om jag har arbetat hårt, haft långa ansträngande dagar och verkligen kämpat så har jag kopplat av funkislivet. Nu ska den där växeln läggas i. Allt som styrdes undan för veckan i Bryssel dråsar nu ner i knät med ett brak. Man har minst sagt att göra. Magen är ändå glad. Glad att Gullanpappan lyckades hålla sig flytande, att dagis långsamt går bättre dag för dag och att jag faktiskt kunde åka i väg. Det fanns stunder när jag inte trodde på det. När tvivlet om att man någonsin ska kunna göra något annat hängde över mig. Kvävde mig. Men det gick. Och faktiskt har Fröken Duktig kunna släppa greppet om allt det där hemma, kunnat koppla av en del. När jag kommer hem sträcker Gullan faktiskt armarna mot mig och ser glad ut. När jag snusar på hennes hår kommer tårarna och jag inser att jag saknat henne så mycket. Min börda i livet. Min ängel i livet. Hela kvällen tycker jag mig märka att hon är lite extra kramig och jag får flera pussar. Kanske någonstans har hon saknat sin mamma? Jag intalar mig det när jag visar henne tröjan jag köpte på Champs-Élysées. Hon nyper tag i den och viftar lite. Ser nöjd ut. Kanske mest nöjd att mamma är tillbaka. Lite sliten och med massor att göra, men ändå med ovanlig energireserv i bagaget. Det var välbehövligt, minst sagt. Man balanserade på randen till vansinne ett tag. Nu glädjen. Över att saker kan vända. Och bli bättre.