Häck väck vällingsäck

Vid hämtningen på dagis i dag står en av de lite större killarna och hänger vid ytterdörren. Han iakttar noga när jag hjälper Pussegullan ur rullen, hur hon stapplar fram, ticsar lite och slutligen nästan ramlar på marken. Hon har ingen stryrsel på kroppen när de kommer, de är svåra att förutse. Medan jag famlande samlar i hop en gele-Gulla ser man hur tankarna far runt i hans lilla huvud. Jag misstänker att snart kommer frågor som "vad är det för fel på henne egentligen?" Han rynkar ögonbrynen, sparkar med ena foten. Så kommer den. Frågan. "Gillar Lovisa välling?" Överrumplad stannar jag upp och ser på honom. Han ser undrande ut. Som att han verkligen vill veta. Som att det är vällingen han funderat på under den stund vi har delat. Avväpnad ler jag. "Näe, hon har egentligen aldrig gillat det". Grabben nickar. Sekunden senare är han på väg bort. Hans rygg försvinner på gården. Och jag vet inte för vilken gång i ordningen jag önskar att vuxna var mer som barn.