Impuls att kramas

Handlar. Mjölk, bröd, ost och flingor. Flänger bland hyllorna, läser på listan. Försöker komma ihåg allt och ingenting. En vuxen funkis blir körd i rullstol med nackstöd, i samma vardagliga göromål som jag själv. En kille packar upp mejerivaror, assistenten kryssar mellan pallar med yoghurt och lyckas ta sig förbi. Killen ler lite mot assistenten och undrar om det går bra. Jag har stannat upp i mitt farande framför leverpastejen och kikar lite. Assistenten nickar och ler tillbaka. Sen tittar killen på personen i rullen, säger "hej där, hur är det med dig i dag?". Häpnadsväckande, uppfriskande och ovanligt. Normalt sett tittar människor gärna bort, låtsas vara upptagna eller kort och gott bara ignorerar funkisar som kommer i vägen. Som inte är riktigt som de ska. Som inte är normala. Som inte är som alla andra. Men inte den här helt vanliga killen på mejeri. Jag får kväsa min mycket starka impuls att går fram till honom och säga något om det jag tänker om honom. Att en sån liten sak som han gör imponerar på mig. Han ser, som gemene man inte gör så ofta. Han är inte rädd.
Eller ännu hellre, bara gå rätt fram och ge honom en stor björnkram. Det vore något.