Tänk att man kan bli så här glad av en film där Rulle har sällskap av en fiskmås i Fixhamn. Själv blir jag skvatt galen av den där måsen som skriker och kraxar men Gullan, hon bara älskar det där avsnittet. Så det snurrar på, för det som gör Pussegullan glad gör mig glad. Några veckor har gått sen vår tuffa period med dagis, ja vad ska man kalla den? Mega-Kris 2000? Multi-ångest-tiden? Dödens veckor? Jag tänker tillbaka och känner hur det fortfarande bubblar under ytan. Oron ligger så nära huden, vanmakten och alla tårar har ännu inte bleknat. Men denna dag kan jag bli så lycklig över att få höra henne skratta. Se hennes viftande armar. Hennes små kluckande ljud. Och för stunden, bara lycka. Några sekunder då livet är fullkomligt lysande.
 |
| Och nu kommer han igen, Bob... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar