Sömnsil

Kväll igen. Det är som att darrande av rädsla skalka luckorna inför kommande storm. Likt en soldat som står inför ett slag undrar jag som vanligt hur de kommande timmarna ska bli. Vetskapen om att man snart blir väckt gör att man är väldigt angelägen om att somna in snabbt och djupt när man kryper ner under täcket. Detta brukar naturligtvis göra att man inte alls somnar utan ligger vaken extra länge och koncentrerar sig på att försöka slumra in. Spänd som en fiolsträng. Under den första timmen av efterlängtad sömn störtdyker hjärnan och kroppen mot vila och avkoppling, bara för att hastigt ryckas tillbaka av Pussegullans ljud. Som en rödögd robot slänger jag täcket åt sidan och stapplar fram till hennes säng. Jag har sovit en timme och fyrtio minuter. Exakt. Sitter där på sängkanten och kroppen känns näst intill medvetslös. Jag skulle kunna ge vad som helst för att få sova åtta timmars sammanhängande ostörd sömn och inte någon bungyjumpaktig färd upp och ner ur halvslummer. Om jag bara kunde hitta en langare och komma över lite sömn, är villig att betala rejält, ta pengar ur mammas handväska och strunta i om den är olaglig eller har stulits från någon. Jag vill röka den, injicera den, snorta den eller ta den i tablettform. Skjuta i mig en rejäl dos sömn, låta kicken skölja över mig och bara försvinna utan att vakna. Man kan inte ens med lite god vilja säga att vi sen Pussegullan kom sover dåligt, man kan snarare säga att vi knappt sover alls.