Måndag till häst

Så var det äntligen dags för en ny termin med ridning, och jag har minst sagt envist legat på sjukgymnasten för att få fortsätta med Pussegullan på ridskolan. För nog är det så, i funkisvärlden måste du tjata och gnata för att få igenom det allra mesta, stort som smått. Men hon lyckades tydligen dra i rätt trådar för vi är på plats i stallet och en liten tjej är glad som en lärka när vi tecknar häst och rida. Lektionen går fort trots att den innehåller både klättra på skogsstig och trav längs långsidan. Efteråt blir jag lite sorgsen över att Gullan inte förstår att man kan styra hästen genom tyglarna eller snabba på farten med skänklarna. Hon sitter där och klappar med armarna istället för att använda dem till bättre göromål. Gullanmormorn är klok som en bok och påpekar att det är mycket bra träning och för att inte tala om högtidsstund för fröken som sitter där högt upp i sadeln. Stolt som en tupp när hon rider förbi spegeln, hon riktigt flinar upp sig och klappar belåtet på hjälmen med handen. Jo. Det är ju svårt att vara ledsen när man ser hennes glädje och visst aktiverar man hela 50 små muskler bara man sitter i en sadel. Nä! Man får gaska upp sig och inte gråta över smör som spillts. Utan vara glad för den mjölk som finns!

Vad händer där borta egentligen?