Storm över Jorm

Idag har vi varit offer för vädrets makter. Det har stormat och regnat in, man får hålla både i hatten och i dörren när man ska gå ut. I skärgården blir allt så påtagligt och man är liten inför de rasande vindarna och de stora vågorna som fräser med sina vita vågkammar genom sundet.
Gullan skrattar när vinden piskar hennes kinder och när saltvattnet slår över oss i båten. Hon gör tecken för båt och ler. Och idag hände en fantastisk sak i vår funkisvärld. För första gången så tecknade hon något jag inte sett eller lärt henne! Äpple. Hon måste ha lärt sig på dagis för flera gånger tecknar hon äpple när vi gör en paj på sen vinterfrukt.
Jag ser det men det är knappt jag tror det.
Vilken unge. Vilken underbar unge. Samma unge som höll mig vaken större delen av natten. Älskad högt över himlens gråa moln som jagar varandra denna dag. Älskad till universums slut.

We are doomed...

Slut på lugnet. Spattman är tillbaka och i absoluta högform.
I går kräktes ett barn på dagis.
I say no more. Energiläckage! Oro! När kommer det? Inte en fråga om det kommer utan bara när. Innan helgen? Efter helgen? Nästa vecka? Till jul? Till nyår?
Ingen KBT i världen tycks kunna hjälpa mig just nu, kräks är det absolut värsta jag vet och nu är det här för att stanna till typ april.
Jag nojjar, stirrar och försöker behålla förståndet totalt utan framgång.
Det slår ju så oerhört hårt mot Gullan när hon får eländet. Hon blir ju inte människa på veckor. Äter inte, bajsar inte, är inte.
Nej, jag vill inte. Jag vill bara inte, jag vill säga upp mig. Kan man ta ungen och isolera sig i skärgården till midsommar?
Har en Trisslott liggandes på skrivbordet och jag ska skrapa den nu, nästa inlägg kommer kanske från ett varmt ställe där förhatliga kräksjukeförbannelsen är förbjuden. Vi ses!

Nu när allt är grönt

I morse tog kudden verkligen en rejäl nacksving på mig när mobilen ringde och det redan var morgon. Snoozade bort både en och två kvartar för mycket. Till sist stänger jag av alarmet men faller av någon anledning tillbaka ner i bingen för att slumra till igen. Som tur är har tummen hamnat på skärmen så rätt som det är drar Spotify i gång och Timbuk vrålar "Allt är grönt" på högsta volym. Som en raket är jag uppe på två röda sekunder och undrar vad som händer och vad som är grönt. Alltså är det mer effektivt med skånsk rap än en liten hummande väckningssignal.
Tur att jag hade tummen på rätt plats annars hade jag fortfarande sovit, en sliten funkismamma lattjar man inte med när det gäller den enorma bristvaran sömn.
På önskelistan till tomten står det helt enkelt men ack så innerligt: FÅ SOVA.

Hatlistan

Mycket med Pussegullan är fruktansvärt jobbigt och tungt. Och jag är lite göra-listor-i-mitt-huvud-freak. I morse stod jag och borstade tänderna och funderade lite på hur hatlistan skulle kunna se ut, vad är det jag tycker mest illa om när det gäller situationen med Gullan?
Jag vänder och vrider på olika konstellationer och byter plats på saker och ting.
Det är svårt att värdera de olika momenten och jag kommer inte riktigt överens med min lista denna morgon när jag står och gnuggar A5.
Men att den ständiga sömnbristen och de riktigt dåliga nätterna kommer högt upp på listan är helt klart. Matsituationen kvalar också in på topp 3, att Gullan äter så dåligt och ojämnt. Skapar stora mängder stress och frustration hos mig.
Men så småningom inser jag att etta på hatlistan är maktlösheten när något är fel hos Gullan, att hon inte kan berätta för mig vad som står på. Att hon inte kan prata med mig. Inte kan berätta att hon har ont i magen, i öronen, i halsen. Det blir extra tydligt när hon har ont eller mår dåligt. Hela tiden får jag gissa och försöka med olika saker för att komma tillrätta med hennes gråt och tandagnisslan. Ibland får man svar senare, ibland inte. Men maktlösheten att inte kunna fråga och få ett svar är nattsvart. Nu är det höst och vinter med sjukdomar som ett brev på posten, jag tassar runt och väntar på alla möjliga katastrofer som kommer drabba oss. Inte en fråga om vi får eländet. Bara när.
Men i morse låg hon där, lilla Gullan och sov som en sten när det var dags att gå upp. I det svaga skenet från adventsstjärnan snusar hon lugnt och är varm som en kanelbulle under täcket. Jag kryper ihop bredvid henne och sniffar länge på henne, drar in hennes barndoft medan något långsamt kramar mitt inre så det krasar.
Jag vill stoppa tiden och bara få vara där för evigt, i det ögonblicket där läget är under kontroll. Där lugnet råder. Där vill jag vara, i min kokong långt borta från världen. Jag blundar och tänker ingenting.

Snart får man ställa upp staken

I helgen får man officiellt börja julpynta, äntligen! Jag har ju fuskat lite med mina hittade granar som redan står med slingor i sig utanför huset, men i helgen är det go bananas som gäller. Fram med allt som stavas jul och mer därtill! Synd att man nu har totalt inköpsstopp på julsaker annars hade man kunnat fläska på ännu mer.
Dagis är som sagt stängt i dag, informationen har sent omsider nått fram till rätt cell i min trötta hjärna, Gullan får leka med fantastiska Gullanmormor och Rambo på förmiddagen. Jag ska fira jul med jobbet i kväll, kanske sista partyt med gänget med allt vad det innebär. I morgon firar vi ett år i huset med fest, visserligen bland kartonger som står kvar ouppackade men vad gör det om hundra år? Finns ju viktigare saker här i livet än det perfekta hemmet, det är verkligen en sak man lär sig med funkisbarn.
Tiden går fort och när jag tittar på ett foto av Gullan från förra julen känns hon så ruskigt pluttig. Var hon så liten och tomteröd förra året? Önskar er alla en trevlig första advent!

Ibland blir jag rädd för mig själv

Situation: dagis har stängt på fredag pga planeringsdag
Tidsperspektiv: detta har jag vetat om ett gäng veckor och även påmint Gullanpappan säkert ett par tre gånger.
Läge: Gullanpappan säger att han jobbar hemma på fredag och tar hand om Gullan
Tillägg: Gullanmamman ska på julfest med jobbet på fredag och erbjuds skjuts till jobbet av vänlig kollega så hon slipper ha bilen med in till stan.
Jag ringer upp Gullanpappan på jobbet och följande konversation utspelar sig, GM är Gullanmamma och GP är givetvis Gullanpappa:

GM: Kan du både hämta och lämna på dagis på fredag?
GP: Vaddårå, har det kört i hop sig?
GM: Vaddå kört i hop sig?
GP: Jaaa, på jobbet?
GM: Nej (tittar hastigt i kalendern av gammal vana där det står att GP jobbar hemma) men du jobbar ju hemma på fredag och jag tänkte att om du lämnar henne så kan jag få skjuts till jobbet.
Och dagis har ju stängt (lägger jag till efter att ha kikat i kalendern ännu en gång och som då mycket riktigt pålitligt meddelar mig att dagis verkligen har stängt).
GP: tystnad
GP: Men dagis har ju stängt?
GM: (nu lite irriterat) Ja, men jag undrar om du kan hämta och lämna för då kan jag få skjuts?
GP: Jag ska ju inte åka någonstans....
GM: (avbryter!) Då kan du ju hämta och lämna, eftersom du inte åker till jobbet utan är hemma!
GP: Jag ska inte åka någonstans....
GM: För jag kan få skjuts nämligen och det vore smidigt om de kan plocka mig hemma och.....
GP: MEN JAG SKA INTE ÅKA OCH LÄMNA HENNE PÅ DAGIS, DU SA JU ATT DET ÄR STÄNGT?
JAG ÄR HEMMA MED HENNE OCH TAR HAND OM HENNE HÄR HEMMA.
GM: -------
GM: Ehe, jaaa....visst ja....
Jag ringer alltså upp för att fråga om GP kan hämta och lämna, samtidigt som jag påminner honom om att dagis är stängt.
Även solen har fläckar? Har jag alldeles för mycket i skallen? För många bollar i luften? Eller så är det helt enkelt dags att slänga in handduken nu.
Hur mår jag? Egentligen?

Det regnar köttbullar

För det mesta är det Pussegullan som tar mig upp ur de djupa groparna jag hamnar i.
Även denna gång ger hon lite syre åt mina andefattiga lungor, ger mina vener en slatt med blod och ger mig lugn i stormen.
Gullan äter 8 köttbullar på dagis. ÅTTA köttbullar.
Jag tror inte mina öron utan måste fråga både två och tre gånger på dagis om de verkligen räknat rätt. Fröken börjar närma sig kompisen F som en gång smällde i sig 10 prinskorvar och hamnade i paltkoma flera dagar.
Herrejösses, kan ungen ens äta så mycket som åtta köttbullar?!
Jag kan ju inte låta bli att glädjas mitt i min baksmälla, förundras och glädjas.
Så sitter kvar på botten av min grop, skakar fortfarande av abstinens efter lugnet men jag ser nu himlen högt däruppe. Från himlen regnar det köttbullar rakt ner i gropen. Åtta stycken i en vacker rad.

Bakfull

Jag är mer bakis än jag trott var möjligt, mer bakis än vad jag varit i hela mitt liv efter helgen trots att jag druckit ytterst lite alkohol. Bakslaget är av allvarligare karaktär och jag sitter i en djup grop som jag inte känner igen. Allt är främmande och skrämmande här, ångesten bultar i tinningarna och kallsvetten samsas konstant med illamåendet. Kroppen skriker och det är tungt att dra in och slutföra varje andetag, jag känner mig rejält sjuk och yr.
Felet stavas; jag släppte allt ansvar och all stress och drog ner på tempot för en helg. Jag tillät mig att vila, gå ner i varv och jag fick sova två hela nätter. Mer beroendeframkallande än den tyngsta drogen på marknaden. Lika himmelskt skönt som det var då, lika illa är det nu att sitta i den bistra verkligheten på avgiftning. Inse att min liv stundals är så oerhört tungt att bära, vilka ok av ansvar man släpar på och vilket tempo man håller dag efter dag. Och natt efter natt. Utan sömn.
Detta är livsfarligt. Jag känner mig bakis och skakis, fruktansvärt trött och uttuggad som ett gammalt Toy från 1984. Inte ett okänt tillstånd men med ny lågvattennivå. Jag vet inte hur jag ska bryta det men jag vill bara komma härifrån. Jag vill inte ha den här nya okända gränslösa svärtan inom mig.
Man ska aldrig, aldrig åka till Hälsningland och bli kär i lugnet och tystnaden.
Man ska aldrig sänka garden eller sakta ner.
För jädrar i snuset vad dåligt man mår när det ska rampas upp igen.
Behöver något uppåttjack av dignitet och jag behöver det NU.
Godnatt jord.

Härliga Hälsingland

Kan avslöja att jag bloggar från ett litet ställe som heter Jättendal, i en ännu mindre by som heter Mellanfjärden. Här är gudomligt vackert, luften hög och klar och tystnaden total. Jag är även här utan Pussegullan och det är verkligen ett äventyr i sig. Återkommer med mer information om detta i ett senare inlägg. Men just nu förundras jag över hur fantastiskt det är i norra Hälsingland, hur mycket skog och höga fjäll det finns och hur the gulf of Bothnia ligger spegelblank framför mig.
Vilken grej.

Dags för en film om en liten katt