Hatlistan

Mycket med Pussegullan är fruktansvärt jobbigt och tungt. Och jag är lite göra-listor-i-mitt-huvud-freak. I morse stod jag och borstade tänderna och funderade lite på hur hatlistan skulle kunna se ut, vad är det jag tycker mest illa om när det gäller situationen med Gullan?
Jag vänder och vrider på olika konstellationer och byter plats på saker och ting.
Det är svårt att värdera de olika momenten och jag kommer inte riktigt överens med min lista denna morgon när jag står och gnuggar A5.
Men att den ständiga sömnbristen och de riktigt dåliga nätterna kommer högt upp på listan är helt klart. Matsituationen kvalar också in på topp 3, att Gullan äter så dåligt och ojämnt. Skapar stora mängder stress och frustration hos mig.
Men så småningom inser jag att etta på hatlistan är maktlösheten när något är fel hos Gullan, att hon inte kan berätta för mig vad som står på. Att hon inte kan prata med mig. Inte kan berätta att hon har ont i magen, i öronen, i halsen. Det blir extra tydligt när hon har ont eller mår dåligt. Hela tiden får jag gissa och försöka med olika saker för att komma tillrätta med hennes gråt och tandagnisslan. Ibland får man svar senare, ibland inte. Men maktlösheten att inte kunna fråga och få ett svar är nattsvart. Nu är det höst och vinter med sjukdomar som ett brev på posten, jag tassar runt och väntar på alla möjliga katastrofer som kommer drabba oss. Inte en fråga om vi får eländet. Bara när.
Men i morse låg hon där, lilla Gullan och sov som en sten när det var dags att gå upp. I det svaga skenet från adventsstjärnan snusar hon lugnt och är varm som en kanelbulle under täcket. Jag kryper ihop bredvid henne och sniffar länge på henne, drar in hennes barndoft medan något långsamt kramar mitt inre så det krasar.
Jag vill stoppa tiden och bara få vara där för evigt, i det ögonblicket där läget är under kontroll. Där lugnet råder. Där vill jag vara, i min kokong långt borta från världen. Jag blundar och tänker ingenting.