Den inre resan

Jag sitter och bloggar någonstans i mörkaste Småland, det gör man inte varje dag direkt. Älskar att åka tåg. SJ SJ gamle vän! Jag vill att resan ska vara längre och att tiden ska gå långsamt. Hjulen slår mot rälsen i ett taktfast ka-da-ka-dang och jag tittar nyfiket på skog, kor och röda stugor som far förbi. Varför sitter jag då på detta tuffande snälltåg i vårt avlånga land på väg hem mot huvudstaden? Jo, hela helgen har varit minst sagt fylld till brädden av otur. Jag är förkyld som aldrig förr och blev givetvis rejält dålig när det äntligen var dags för spa med grevinnan. Är så ledsen att jag inte fick vara frisk och njuta, att jag fick lämna mitt fantastiska sällskap mitt i middagen för att lägga mig raklång i sängen. Nu är det kanske en sisådär 15 år till nästa gång man får åka på härligt spa. Pussegullan missade fina kusinens födelsedagsfest för att hon också var risig. Familjen megahost och snor i kubik. Som avslutning smittar vi Rihanna så hon ställer in sin konsert när vi i princip står utanför Malmö arena. Man tror knappt det är sant, men jodå, det blir inget alls. Och jag vågar inte flyga utan håller mig vackert på rälsen med mina onda öron och min röda näsa. Nä, den här helgen tror jag att vi får lägga till handlingarna och ta nya tag. Jädra höst med alla sjukdomar! Mina stora pussar går till Gullanfarmor och farfar för barnvakteri, förträfflig service, god mat och massor med värme. Ett förlåt går till grevinnan och ett wow, vad fint ni fått det går till T&M i Malmis.
När jag kommer till Centan tar jag flygbussen till Arlanda för att möta Gullanpappan och fröken själv. En bön går till högre makter att hennes öron står bättre pall än mina. Jesus, är du där eller?
Tills dess njuter jag av höstlandskapet och min tågresa. Försöker vila mig och ta vara på stunden av lite lugn.
Tror jag ska gå av i Linköping och ta en cigg på perrongen. Lär göra underverk för hostan.