Ibland blir jag rädd för mig själv

Situation: dagis har stängt på fredag pga planeringsdag
Tidsperspektiv: detta har jag vetat om ett gäng veckor och även påmint Gullanpappan säkert ett par tre gånger.
Läge: Gullanpappan säger att han jobbar hemma på fredag och tar hand om Gullan
Tillägg: Gullanmamman ska på julfest med jobbet på fredag och erbjuds skjuts till jobbet av vänlig kollega så hon slipper ha bilen med in till stan.
Jag ringer upp Gullanpappan på jobbet och följande konversation utspelar sig, GM är Gullanmamma och GP är givetvis Gullanpappa:

GM: Kan du både hämta och lämna på dagis på fredag?
GP: Vaddårå, har det kört i hop sig?
GM: Vaddå kört i hop sig?
GP: Jaaa, på jobbet?
GM: Nej (tittar hastigt i kalendern av gammal vana där det står att GP jobbar hemma) men du jobbar ju hemma på fredag och jag tänkte att om du lämnar henne så kan jag få skjuts till jobbet.
Och dagis har ju stängt (lägger jag till efter att ha kikat i kalendern ännu en gång och som då mycket riktigt pålitligt meddelar mig att dagis verkligen har stängt).
GP: tystnad
GP: Men dagis har ju stängt?
GM: (nu lite irriterat) Ja, men jag undrar om du kan hämta och lämna för då kan jag få skjuts?
GP: Jag ska ju inte åka någonstans....
GM: (avbryter!) Då kan du ju hämta och lämna, eftersom du inte åker till jobbet utan är hemma!
GP: Jag ska inte åka någonstans....
GM: För jag kan få skjuts nämligen och det vore smidigt om de kan plocka mig hemma och.....
GP: MEN JAG SKA INTE ÅKA OCH LÄMNA HENNE PÅ DAGIS, DU SA JU ATT DET ÄR STÄNGT?
JAG ÄR HEMMA MED HENNE OCH TAR HAND OM HENNE HÄR HEMMA.
GM: -------
GM: Ehe, jaaa....visst ja....
Jag ringer alltså upp för att fråga om GP kan hämta och lämna, samtidigt som jag påminner honom om att dagis är stängt.
Även solen har fläckar? Har jag alldeles för mycket i skallen? För många bollar i luften? Eller så är det helt enkelt dags att slänga in handduken nu.
Hur mår jag? Egentligen?