Sockerdricka

Den här dagen började med lite lyxig sovmorgon för Gullan och sen var det dags för specialpedagog och logopedbesök nere på dagis. Och det är som att komma hem till någon när man kliver in, fröken C och K pratar om ditt och datt i hallen medan fröken M hämtar kaffe till mig. Vi sitter och småpratar lite medan vi väntar in paret från habb. Det känns liksom lite mysigt och varmt i hela kroppen. När C kommer kramar hon fröken M lite spontant och jag utbrister: vad roligt att se att ni är kramkompisar! De blir båda generade och glada på en och samma gång och fnissar fram att det var minsann första gången de kramades men det kändes ju bra! Mysstämningen fortsätter med andra ord. Träningen drar i gång och Pussegullan är ömsom samarbetsvillig och fokuserad och ömsom splittrad och trött. Men likväl tecknar hon bil klockrent när C visar en bild på en röd Volvo utan att säga något. Jag känner sockerdrickan klucka runt i kroppen, sprider sig från magen och ut i armarna och benen. Och hur ska jag med ord kunna förklara hur makalöst sagolikt det är? Superlativen skulle inte räcka om jag så satt här till pensionen och skrev ner dem. Vi pratar mycket och länge om allt och ingenting runt Gullan och känslan av att vara bland vänner får mig att vilja sitta kvar ett par veckor eller så. Engagerade människor, jag älskar er vanvettigt mycket, vill jag skrika för full hals. Men jag misstänker att det hade möjligen uppfattats som en smula galet. Jag sväljer orden men smakar på dem lite innan de glider ner i magen. Jag älskar fröken M hett och innerligt för två saker hon gör i dag: dels berömmer hon mig inför habb-personal, öppet och ärligt säger hon att jag är så otroligt duktig på att träna med Pussegullan. Jag blir oerhört rörd och börjar nästa gråta (nuförtiden kan jag knappt höra ett vänligt ord utan att fälla en tår, kan det vara åldern?). Sen berättar hon om Gullans små framsteg på ett sätt som går rakt in i hjärtat på mig och när jag står där och tittar medan hon visar bilder, illustrerar och liksom pratar med hela kroppen så inser jag det fina: hon är stolt. Hon är så stolt över min lilla Gulla. Och hon vill berätta om precis allt som hänt sen sist. Jag håller mig lite i bakgrunden, ivrigt letandes efter en näsduk i handväskan då insikten får ögonen att tåras rejält för andra gången denna morgon. Sockerdrickan rinner genom kroppen och kommer ut genom ögonen, så måste det vara.
När tiden är ute bryter vi motvilligt upp och det är gött att vi alla har den känslan, att nu måste vi faktiskt sluta fast vi har det så mysigt. Jag får tokköra på två hjul i kurvorna för att hinna till min läkartid, jag trycker plattan i mattan och kör om en gammal man iförd keps i en Saab som hytter med näven men jag bara skrattar, sockerdrickan har tagit över min kropp och den trycker ohämmat ner gaspedalen. Jag fullständigt flyger in på vårdcentralen med röda kinder och solsken i blick.
Läkaren skriver raskt ut lite dunderhonung med garantin att jag blir pigg som en lärka. Hoppet om att äntligen få bli frisk återuppstår så smått.
I eftermiddag blir det bassängträning och mer hårdkörning för Pussegullan. Tur att hon är av det rätta virket för när mamma kör, då kör hon hårt och det vet hon. Känns bra att lägga den här dagen på träning för fröken, mina krav på mig själv som PT lindras och Fröken Duktig kan kanske åtminstone dra på smilbanden i kväll.