Bakfull

Jag är mer bakis än jag trott var möjligt, mer bakis än vad jag varit i hela mitt liv efter helgen trots att jag druckit ytterst lite alkohol. Bakslaget är av allvarligare karaktär och jag sitter i en djup grop som jag inte känner igen. Allt är främmande och skrämmande här, ångesten bultar i tinningarna och kallsvetten samsas konstant med illamåendet. Kroppen skriker och det är tungt att dra in och slutföra varje andetag, jag känner mig rejält sjuk och yr.
Felet stavas; jag släppte allt ansvar och all stress och drog ner på tempot för en helg. Jag tillät mig att vila, gå ner i varv och jag fick sova två hela nätter. Mer beroendeframkallande än den tyngsta drogen på marknaden. Lika himmelskt skönt som det var då, lika illa är det nu att sitta i den bistra verkligheten på avgiftning. Inse att min liv stundals är så oerhört tungt att bära, vilka ok av ansvar man släpar på och vilket tempo man håller dag efter dag. Och natt efter natt. Utan sömn.
Detta är livsfarligt. Jag känner mig bakis och skakis, fruktansvärt trött och uttuggad som ett gammalt Toy från 1984. Inte ett okänt tillstånd men med ny lågvattennivå. Jag vet inte hur jag ska bryta det men jag vill bara komma härifrån. Jag vill inte ha den här nya okända gränslösa svärtan inom mig.
Man ska aldrig, aldrig åka till Hälsningland och bli kär i lugnet och tystnaden.
Man ska aldrig sänka garden eller sakta ner.
För jädrar i snuset vad dåligt man mår när det ska rampas upp igen.
Behöver något uppåttjack av dignitet och jag behöver det NU.
Godnatt jord.