Lunch med Sulan

I dag åt jag lunch med en person från den tiden då jag tillhörde gruppen "normala mammor och normala barn." Under Pussegullans första månader var det ju faktiskt så att hon verkade vara som vilken bebis som helst utan konstigheter eller avvikelser. Under den här perioden umgicks vi fyra tjejer i mammagruppen rätt mycket och vi hade riktigt skoj tillsammans. Sen blir det ju som det blir och man börjar jobba, skolar in på dagis och hinner inte längre hänga heldagar i Stockholms alla gallerior. Så det var ett tag sen vi sågs och det var riktigt skoj att träffa henne igen. Sulan var precis sig lik och hon kallas Sulan för att hennes ena sula som var en smula lös alltid flappade lite när vi promenerade långt med barnvagnarna, det är nästan så man glömt vad hon egentligen heter. I alla fall så har hon varit med om en riktigt jobbig och lång resa i form av en elak bröstcancer. Man kan konstatera att vi hade mycket att prata om och att vi har mycket gemensamt trots att våra världar består av olika svårigheter. Det blev en hel del prat och funderande om det här med rättvisa, om varför just jag, om hur man växer som människa och om hur man förändras och lär sig uppskatta de små sakerna HÄR och NU. Hon beskrev första besöket på Radiumhemmet som en mycket jobbig upplevelse med konstiga människor och obehaglig sjukhusmiljö. Efter att ha mer eller mindre bott där under några månader började hon känna samhörigheten med människorna och att det var nästan som hemma att gå i korridoren. Där var man inte ett dugg avvikande med sitt kala huvud och man var inte konstig, man kunde prata med de andra patienterna i kodspråk, skämta med galghumor och man behövde inte förklara något för någon egentligen eftersom alla redan förstår. Gemenskap.
Och det är ju precis som i funkisvärlden...
Jag hoppas det blir fler luncher innan tiden hinner springa iväg.