Döden och naturen

I en annan säng än den egna, i ett annat hus än det vänligt bekanta blir natten mörk och lång. Ligger mycket vaken och lyssnar efter signaler på kräk. Det knäpper i väggarna. Sängen jämrar sig lite när jag andas. In. Knarr. Ut. Knirr. In. Knarr och ut, knirr. Jag tänker på döden där jag lyssnar till mina egna andetag. Döden och sorgen går lite hand i hand. Kommer döden som en befrielse när jag möter den? Blir det skönt att äntligen lämna över stafettpinnen till någon annan eller kommer min sista tanke vara oro för Pussegullan innan jag sluter ögonen för evigt? Det låter dramatiskt inser jag, så kanske jag ska också påpeka att andra frågor rör sig på vindskontoret denna natt, som t ex vilken som är den kortaste sträckan du kan flyga i Sverige, vem som uppfann Brysselkålen eller om det verkligen gör någon skillnad om jag kissar i Östersjön när jag badar eller inte? Det var ju tydligen så att Svensson gärna släpper hela blåsan vid bad, eller göra en "Kerstin" som vi säger. Urin är rent godis för algerna som gror som attan och botten blir övergödd och dör. Men är det någon som helst påverkan om jag gör en Kerstin eller inte, samtidigt som en hel del baltiska och ryska avlopp leder rätt ut i sjön utan en tanke på rening på andra sidan pölen? Hur ska jag googla detta? "Kiss-Östersjön-skillnad-ryss-alger"? Lämnar denna tanke för tillfället och funderar vidare på grannen på ön som satt ut en grov grävlingsfälla laddad med chorizo, grävlingen kommer lalla in och äter ett skrovmål. Sen kommer jägaren med sitt gevär och sätter ett välriktat skott mellan de ludna öronen. Jägaren påpekar att grannen bör inte vänta för länge, inte låta grävlingen sitta där utan mat och vatten. Lidande. Känner mig som grävlingen i min bur. Har inget val och har hamnat där av en slump. Lutar liksom grävlingen min ludna panna mot kallt stål i väntan utan slut. Kommer aldrig ur buren, förutom när döden står där en vacker dag. Liemannen kanske. Som i Det sjunde inseglet. Vem är du? Jag är döden. Gullanmormorn lär åtminstone bli lite glad åt att grävlingen snart är historia, eftersom den klampat runt i hallonskörden. En av dödssynderna. I naturen överlever bara de starkaste, hur kommer det sig att detta inte gäller människor egentligen? Man har ju knappast sett en halt blåmes eller en hare utan ben som går på habilitering och med rullator? Hur funkar det med funkis i naturen? Stryker de bara med rakt av när vintern kommer? Är vi människor så högt stående att vi kan rädda allt och alla till ett bättre liv?
Men det är ju väldigt märkligt att två äppelträd som slår sina påsar i hop får ett päron. Ett päron som avviker i form och färg från äppelträden. Som har en annan mognadstid och ett annat fruktkött. En Cox Orange och en Ingrid Marie tillsammans blev ett litet knubbigt grått päron. Inte alls ett litet äpple med rosiga kinder. Man får lära sig att acceptera sitt päron, för man har just inget val. Slår en kik på klockan. 02:50. Undrar om grävlingen sitter där i mörkret. I buren. Väntandes på den kalla gevärspipan i nacken.