Tröttbrus

I dag har jag ett surr i huvudet, ett brus av trötthet. De dåliga nätterna gör sig påminda och när Gullanmormorn tar en natt och jag får sova de välbehövliga timmarna får kroppen totalt spunk och man mår nästan sämre. Om man bara kunde förstå varför vissa funkisbarn sover så ruskans dåligt? Varför sover Gullan uruselt? Och varje natt? Det spelar ingen roll vad man gör för henne eller hur man gör det, hon vaknar och sover oroligt som bara den trots alla möjliga tänkbara insatser.
Och det tär på en. Och på henne. Man kan gå i hundratals timmar av terapi för att bli gladare och nöjdare med livet men får man inte sova blir man trött, ledsen och sur till slut. Till och med clownen Manne hade blivit ett vrak av den konstanta sömnbristen och slagit igen butiken för gott.
Det är riktigt jobbigt.
Och jag undrar om man inte börjar närma sig kanten till något okänt. Det är en process men snart behöver vi göra något. Snart kommer vi fram till sömnpiller för fröken så att livet kan få tillbaka lite färg. Men att medicinera tar emot, det gör det verkligen. Så det får väl långsamt växa fram. Om man lyckas hålla sig vaken.
Jag blinkar mot skärmen och funderar på hur många koppar kaffe man kan dricka på en förmiddag, efter sju så får man ingen kick av koffeinet längre.
Men killen som servar maskinerna här på jobbet känner igen mig och hälsar glatt när jag trycker på knappen för dubbel espresso:
"Dags för lite seriös morgonjava, tung natt med mycket fest??"
I wish.