Att vända på klacken

Så, efter en mysig Luciamorgon med fin sång från Göteborg på tv:n anländer jag och Pussegullan till dagis efter många dagars sjukfrånvaro.
Det första fröken M säger är att ja här går minsann kräksjukan som aldrig förr.
Jag stelnar till och måste anstränga mig för att häva impulsen att böja mig ner och snabbt plocka upp mitt barn och mitt i en mening försvinna ut genom dörren fortare än en avlöning.
Känner hur blodtrycket höjs, pulsen ökar, ansiktet blir rosa, ögonen börjar långsamt tränga ur sina hålor och vit rök kommer ur mina öron.
Ja men det är väl klart. När vi precis klarat av den här pärsen så kommer det värsta av det värsta lagom till nästa vecka. Nästa vecka då vi ska vara i min stilla skärgård och vaka in julen. Där tvätt och duschmöjligheter är begränsade. Där och då. Kommer det så klart.
Omöjligt att kväsa henne. Spattman har tagit över hela min kropp och med blytunga ben går jag mot jobbet och lämnar Gullan i kräkhelvetet.
Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.