Stark

Pussegullan verkar äntligen må bättre efter dunderförkylningen Allan som däckade henne totalt. Det är just det, man kanske undrar varför jag egentligen spattar så mycket inför det här med sjukdomar och hösten. Men när fröken blir sjuk så blir hon det med besked. Hon blir riktigt illa dålig. Det sitter i länge och det tar lång tid att bli helt bra igen. Och när tårarna trillar nerför kinderna medan hon hosthackar mitt i natten, då tar maktlösheten ett strupgrepp på mig, det är brutalt och jag orkar knappt stå upp. Man kan inte fråga henne var det gör ont eller be henne öppna munnen för att kunna se om halsen är röd. Man kan bara vänta ut det under dygnets mörka timmar och långsamt vagga henne i sin famn. Men i dag får hon en extra bonusdag hemma att samla kraft med fantastiska farmor och farfar som tar hand om henne på bästa sätt. I morgon hoppas jag att hon orkar med dagis igen. Lucia och allt. Tiden rusar förbi och snart är det jul. Jag längtar till skärgårdens gråa stillhet så det gör ont i kroppen. Är kanske i extra behov av att få koppla bort världen nu när det är så otroligt rörigt på jobbet också. Mitt snart icke-varande-jobb ja.
Vad ska man bli när man blir stor? Vad vill jag jobba med? Vad är jag bra på?
Tankarna mal runt utan slut och jag blir just inte klokare utan allt blir till ett envist surrande i huvudet.
Avslutar med ett citat som är direkt snott från en annan blogg skriven av en härlig funkismamma, men det är så underbart bra så jag kan inte låta bli att snatta det här i dag:

You never know how
strong you are
until being strong
is the only choice you have