På mormors gata

Jaha ja, så var man hemma igen efter en långhelg i busiga Berlin. Det hela var en överraskning för min morbror då han fyller jämnt i år så hela tjocka släkten for ner och hoppade ur en tårta. Först verkade han tämligen oberörd, liksom log och nickade "jaha är ni här också". Men sen kom nästan tårarna, när det sjönk in att hela familjen smusslat i veckor och månader och sen bara stod där. 20 personer. I Berlin. Bara för honom. Som en stor present. Älskar att överraska folk på det sättet! Lite roligt är det ju också eftersom vi alla har rötter i Berlin då min mormor var en riktig ur-berlinare från början. En av många turer i stan som vi gjorde gemensamt gick till huset där hon bodde som barn. På mormors gata, där man verkligen kunde uppleva historiens vingslag, skålade vi för födelsedagsbarnet och för mormor som tittade ner på oss från sin molntapp i himlen. Det blev vidare ett späckat program med massor av upplevelser, och inte blev det direkt sämre av att temperaturen låg på dryga 20 grader och vårsolen gassade över oss, öl, korv, glass och Döner. Fantastiskt. Inte utan att man blev lite grisskär när man satt mitt på torget och njöt. Faktiskt har jag njutit av min barnfria tid, njutit mer än vad jag oroat mig för Gullan och Gullanpappan hemma i ett gråmulet Sverige. Nästan så jag har känt lyckan virvla fritt i kroppen och lättat en bit från marken. Fått sova i en skön hotellsäng, ätit goda frukostar, smaskat tysk bastant mat för ett helt år framöver. Och fått prata klart med mina släktingar. Fått sitta på toaletten i fred. Fått shoppa. Listan blir lång över lyxiga och ovana utsvävningar för en sliten småbarnsmorsa.
Men säg den lycka som varar, på vägen hem blir jag förstås förkyld och inflygningen mot Arlanda blir ingen rolig historia för mina öron och bihålor. När jag väl är hemma hostar jag och snorar som aldrig förr, blir hemma från jobbet för att kurera mig. Men ack, då smittas även stackars lilla Gullan och får vara hemma med 38,2 varma grader och samma skrälliga hosta. Så från Bierstube till sjukstuge på 48 timmar.
Och givetvis kommer rese-baksmällan då man fått slappna av, låtit axlarna sjunka och fått känna sig som en riktig människa ett tag. Baksmällan och ångesten över att resan som jag längtat efter är över och förbi, den var så förbaskat bra på alla sätt och vis. Och nu sitter vi här, tokförkylda. Snön far förbi på tvären utanför och den soliga våren i Berlin känns otroligt avlägsen. Satt vi i t-shirt och drack iskall Berliner Kindl? Gjorde vi verkligen det?
Och jag blir lite ledsen och nedstämd. Enkelt att förstå varför. Jag längtar tillbaka. Tiden gick så fort. Jag vill ha mer. Det låter kanske konstigt men hur underbart det än var att få pussa Gullan när jag kom hem, så känns det ändå som en baksmälla just nu. Låg är jag. Låg och förkyld. Bakfull av min korta tid för mig själv i en storstad. Då jag nästan kände mig 100% levande för en stund.

Huset där min mormor växte upp i Berlin.
Ritat av min mormors pappa som var arkitekt.