En gång i månan

är månen full.
Och en gång vart hundrade år sover mitt barn hyfsat på natten.
I natt var en sån natt. Kl 4 var jag tvungen att tassa upp och försiktigt peta med pekfingret på hennes mjuka arm för att kontrollera att hon inte var död.
Men hon sov och hon sov lugnt.
Ända till morgonen och klockan nio.
Halleluja! Jesus, är det du?
Är det så här man mår när man fått sova.
Tänk om det alltid var så här.
Tänk om. Tyvärr sover hon ju för det mesta sämre än en kratta och sammanhängande sömn utan avbrott är lika sällsynt som ett fett högtryck på min semester.
I övrigt så fullständigt rusar dagarna förbi med träning för Fröken och massor med gäster som avlöser varandra här ute på ön. Några kommer och några går mest hela tiden och det känns som vi på något vis konstant är minst 10 personer vid middagsbordet nuförtiden. Trevligt och folkligt när kvällsmörkret kryper på en allt tidigare.
I går var det megastort ståhej på terrassen med extra festlig klänning och givetvis matchande tånaglar, hur krispigt som helst enligt Pussegullan själv.