För femton år sen just i dag, var det någon som plötsligt och oväntat hånglade upp mig mot en vägg på en fest. För femton år sen var det någon som flyttade till Italien direkt efteråt, och lämnade mig ensam kvar i Sverige. För femton år sedan var det någon som fick betala en telefonräkning på många tusen kronor. För femton år sedan föll vi för varandra. Jag älskade i vanvett över alla landsgränser. Femton år senare är det fortfarande hans hand jag tar, hans famn som ger mig tröst och hans kram jag får. Hans skratt jag älskar. Gullanpappan. Grattis på femtonårsdagen.
Vi hade ingen plan, ingen given manual,
fick aldrig något arv, inget sparkapital
Vi kunde skilts åt där och då
Men gjorde än en gång ett val
Vi älskade, vi slogs, men hade mod att stanna kvar
Fick inget gratis på den här färden
Det var du och jag mot världen
Så var det då, så är det nu, du och jag mot världen
Alltid jag och du
Låt ingen trycka ner dig, låt ingen djävul komma åt dig
Ge mig din packning och jag bär den,
för det är du och jag mot världen
Vi två vi hör inte hemma någonstans
Här är vi kind mot kind ännu i denna livslånga dans
Och trots att jag har kysst var millimeter av din hud
är det som första gången jag rör vid dig nu
Så när vi fortsätter på färden
Är det du och jag mot världen
I dag och alla andra dar, du och jag mot världen
Vi är ännu kvar
Det är du och jag mot världen
Så var det då, så är det nu, du och jag mot världen
För alltid jag och du.
Peter LeMarc
torsdag 28 februari 2013
onsdag 27 februari 2013
Välkommen du lilla ängel
En liten släkting har fötts. En pytteliten fin flicka, alldeles ny till världen. Man kan redan ana hennes spröda vingar. Hon kommer påverka mångas liv. Hon är en speciell person med det lilla extra.
Föräldrar som befinner sig i en ny situation. Ta hand om er unika ängel. Ta hand om er själva.
Hon kommer sprida glädje omkring sig, låta ögonen tindra och munnen le. Hennes skratt kommer värma era själar när det känns kallt. Hennes kärlek kommer lysa upp när det är mörkt.
Att få ett funkisbarn. Innebär mycket.
Man får sy sitt liv i ett annorlunda mönster men med gyllene tråd, likväl kommer det bli vackert.
Drömmar får lyfta och sväva sakta mot himlen, trots allt.
Mitt i orkanens öga finns alltid en stillhet, en ro.
Hon kommer lära er om livet, om att finnas till här och nu.
Ni kommer upptäcka alla hennes styrkor och svagheter och hon kommer lära er om fördomar.
Det var en gång för länge sen innan jag hade Pussegullan i mitt liv, då jag också bar på fördomar.
Det är genom mötet med henne som jag blivit av med dem alla.
Grattis till den allra finaste skatten man kan få.
Föräldrar som befinner sig i en ny situation. Ta hand om er unika ängel. Ta hand om er själva.
Hon kommer sprida glädje omkring sig, låta ögonen tindra och munnen le. Hennes skratt kommer värma era själar när det känns kallt. Hennes kärlek kommer lysa upp när det är mörkt.
Att få ett funkisbarn. Innebär mycket.
Man får sy sitt liv i ett annorlunda mönster men med gyllene tråd, likväl kommer det bli vackert.
Drömmar får lyfta och sväva sakta mot himlen, trots allt.
Mitt i orkanens öga finns alltid en stillhet, en ro.
Hon kommer lära er om livet, om att finnas till här och nu.
Ni kommer upptäcka alla hennes styrkor och svagheter och hon kommer lära er om fördomar.
Det var en gång för länge sen innan jag hade Pussegullan i mitt liv, då jag också bar på fördomar.
Det är genom mötet med henne som jag blivit av med dem alla.
Grattis till den allra finaste skatten man kan få.
tisdag 26 februari 2013
Sökes: Mig själv - Finnes: Tvåa i Bredäng
Att hitta en assistent. Det borde vara lätt. Det borde finnas mängder av bra flanerande människor där ute som är genuint intresserade av funkisbarn i allmänhet och Pussegullan i synnerhet. Men efter att vi (äntligen) fått våra assistanstimmar har man insett att det är något av en mödosam process att hitta assistenten med stort A. Påminner faktiskt om att leta bostad. Du kan få uteplats och garage men bara en toalett. Eller du kan få stort vardagsrum med öppen spis men köket är rätt trångt och rymmer bara två personer ståendes. Du kan få balkong i söder men då är hyran astronomiskt hög eller så kan du få en 70-talsvilla utan insyn men med större renoveringsbehov och en 80-plusare ingår i köpet. Alltid är det ett men.
Assistenten vi söker ska helst vilja arbeta både kvällar och helger. Och dagtid ibland. Och varför inte ett nattpass emellanåt? Den ska inte ha ont någonstans och ha spenat i ryggen som Karl-Alfred med tanke på alla lyft. Personen ska helst bo nära oss och kunna jobba schemalagt men även lite sådär härligt spontant. Den ska helst vara sjukgymnast eller specialpedagog eller motsvarande. Med erfarenhet av barn med funktionshinder. Med glöd och stor ambition. Personen ska gärna vara rätt galen, full med bus och gilla att apa sig rejält. Den ska vara pålitlig, tålmodig och hålla vad som lovas. Den ska gärna trivas i skärgården, gilla att sjunga, simma och rida. Gärna vara ung men med bred erfarenhet. Och alltid vilja ge det allra bästa till mitt barn. Alltid lite mer och lite till. Hmmm. Vänta nu. Det låter som jag letar efter mig själv. Undrar hur stor chansen är att jag springer på mig själv på stan? I en yngre, mer vältränad och krispigare upplaga? Man får nog inse att man får ge avkall på något, precis som men bostadsaffären. Okej, jag kan leva med lite högre månadskostnad, bara jag får ha bilen vid huset och påta i en mindre trädgård med mina blommiga handskar.
Assistenten vi söker ska helst vilja arbeta både kvällar och helger. Och dagtid ibland. Och varför inte ett nattpass emellanåt? Den ska inte ha ont någonstans och ha spenat i ryggen som Karl-Alfred med tanke på alla lyft. Personen ska helst bo nära oss och kunna jobba schemalagt men även lite sådär härligt spontant. Den ska helst vara sjukgymnast eller specialpedagog eller motsvarande. Med erfarenhet av barn med funktionshinder. Med glöd och stor ambition. Personen ska gärna vara rätt galen, full med bus och gilla att apa sig rejält. Den ska vara pålitlig, tålmodig och hålla vad som lovas. Den ska gärna trivas i skärgården, gilla att sjunga, simma och rida. Gärna vara ung men med bred erfarenhet. Och alltid vilja ge det allra bästa till mitt barn. Alltid lite mer och lite till. Hmmm. Vänta nu. Det låter som jag letar efter mig själv. Undrar hur stor chansen är att jag springer på mig själv på stan? I en yngre, mer vältränad och krispigare upplaga? Man får nog inse att man får ge avkall på något, precis som men bostadsaffären. Okej, jag kan leva med lite högre månadskostnad, bara jag får ha bilen vid huset och påta i en mindre trädgård med mina blommiga handskar.
söndag 24 februari 2013
Bättre och bättre dag för dag
I helgen har man sett den vanliga glada Pussegullan titta fram, äntligen har den konstiga tröttheten hon dragits med hela veckan gett med sig. Och i takt med att hon blir sig själv, känner jag att axlarna åker ner två snäpp. Stressen släpper en smula. När hon glädjeskriker vid frukostdisken, skrattar jag för första gången på många dagar. På något sätt drar de kräkiga tvångstankarna sig tillbaka. Kanske man vågar boka ett datum med någon för att ses? Kanske är det lönt att byta sängkläder trots allt? Måhända man törs lägga ut den nytvättade badrumsmattan? CVS och kräkningarna har gjort mig rädd och osäker. Vågar inte, kan inte. Det enda jag ville ett tag var att stänga dörren, kura i stugan och vänta in nästa omgång. Men som en mycket klok nyfunnen vän påpekade; visst är det jobbigt men sluta inte leva! Något att ta till sig. Inget ont som inte har något gott med sig, man kan finna vänner i svåra situationer. Det är fantastiskt. I dag har vi varit en sväng i simhallen och plaskat sen blev det kaffe och kälke på isen. Solen värmer våra bleka ansikten och jag blundar. Tänker att jag där och då bara har en önskan. Att vi får vara friska nu.
![]() |
| Full fart framåt så snön sprutar! . |
torsdag 21 februari 2013
Klara, färdiga, gå!
En lite högre puls har infunnit sig hos mig. Jag befinner mig med ena foten i startgropen, likt en löpare som ska spurta 100 meter på VM. Kroppen på helspänn, musklerna redo att snart ge allt. Känner mig jagad som en saftig gnu på savannen med ett lejon som inte ätit sen förra hösten efter mig. Likt en rånare som lägger benen på ryggen efter en kupp mot den lokala guldsmedsaffären, bytessäcken dunsar hårt mot min rygg för varje steg och sirenerna närmar sig stadigt bakifrån. Ständigt beredd, ständigt i beredskap. Det mesta rullar lite fortare och jag försöker trycka in mer i ett redan pressat schema. Tänker alla tankar om saker jag bara måste göra innan vi åker in på sjukhus med nästa cykliska kräkning. Gör listor i huvudet på nätterna, i vilken ordning ska jag beta av morgondagens lista. Vad är absolut måste? Vad är nice-to-have om jag skulle få tid över? Stressad. När jag kommer hem på kvällen öppnar jag dörren, släpper påsar, vantar, handväskan och nycklarna innanför dörren i en oorganiserad hög för att låta tentaklerna veckla ut sig och spetsa öronen.
Är det kräks? Mår hon dåligt? Är vi på väg igen? Under några ögonblick funderar jag på vad jag ska lägga ner i sjukhusväskan, för att sen få bekräftelse att Pussegullan kräks inte. Hon är trött och medtagen men hon är okej. Andas ut. På kvällen ligger hon i sängen och jag irrar oroligt utanför sovrummet. Hostade hon? Mår hon illa kanske? Kan inte koppla av någonstans, är som en soldat i skyttegraven redo för nästa granatattack under en tillfällig lugn stund i kriget. Detta måste vara lugnet före stormen? Det är inte en fråga om, utan när. Nerverna sitter precis under huden och jag slår mig överallt och hela tiden. Hoppig och studsig. Nervig och stirrig. När telefonen ringer på jobbet darrar handen innan jag ser vem det är, det kan ju vara dagis som säger att nu är det illa, nu måste ni åka till akuten för Gullan mår inte bra. Spattman har bra tider nu. Riktigt goda fina tider. Gullanpappan säger att jag måste varva ner annars kommer jag krackelera och gå sönder likt vårisen. Men hur gör man det när varvräknaren sagt upp sig efter att ha stått i botten för länge?
Är det kräks? Mår hon dåligt? Är vi på väg igen? Under några ögonblick funderar jag på vad jag ska lägga ner i sjukhusväskan, för att sen få bekräftelse att Pussegullan kräks inte. Hon är trött och medtagen men hon är okej. Andas ut. På kvällen ligger hon i sängen och jag irrar oroligt utanför sovrummet. Hostade hon? Mår hon illa kanske? Kan inte koppla av någonstans, är som en soldat i skyttegraven redo för nästa granatattack under en tillfällig lugn stund i kriget. Detta måste vara lugnet före stormen? Det är inte en fråga om, utan när. Nerverna sitter precis under huden och jag slår mig överallt och hela tiden. Hoppig och studsig. Nervig och stirrig. När telefonen ringer på jobbet darrar handen innan jag ser vem det är, det kan ju vara dagis som säger att nu är det illa, nu måste ni åka till akuten för Gullan mår inte bra. Spattman har bra tider nu. Riktigt goda fina tider. Gullanpappan säger att jag måste varva ner annars kommer jag krackelera och gå sönder likt vårisen. Men hur gör man det när varvräknaren sagt upp sig efter att ha stått i botten för länge?
tisdag 19 februari 2013
När saker går som det var tänkt
En ljusglimt i mörkret! Fick ett brev från kommunen, och jag hade nästan glömt i all sjukdom att vi ansökt om parkeringstillstånd för rörelsehindrad. Vis av erfarenheten hade jag skruvat ner förväntningarna och där man skulle fylla i motiveringen till att vi skulle få detta åtråvärda tillstånd, hade de gett mig hela fyra rader att skriva på. Minsann! På bara fyra ynka rader ska man spalta ner Pussegullans problematik ja. Det blev till att strunta i raderna och skicka med en bilaga på två hela A4 istället, skrivet med minsta typsnitt på datorn. Så jag gick ut rätt hårt, minst sagt. Bifogade alla dokument, läkarintyg och fotografier enligt konstens alla regler. Men man har ju hört att det är tuffare tider även på denna front för alla funkisar som får kämpa för sina rättigheter. Döm om min förvåning när jag sedermera öppnar kuvertet och det står "Ni har beviljats parkeringstillstånd, finns att hämta i kommunhuset"....
Jag höjer långsamt en knuten högernäve i luften, viftar kraftfullt ett par gånger medan ett leende drar upp mina sorgsna mungipor. Jag väser sakta ett spontant "yeeessss" och känner mig glad för att det gick så lätt. Som en plätt faktiskt. Och jag blir lycklig över det lilla nere i min grop, som en solstråle som irrade vilse i mitt mörker.
Jag höjer långsamt en knuten högernäve i luften, viftar kraftfullt ett par gånger medan ett leende drar upp mina sorgsna mungipor. Jag väser sakta ett spontant "yeeessss" och känner mig glad för att det gick så lätt. Som en plätt faktiskt. Och jag blir lycklig över det lilla nere i min grop, som en solstråle som irrade vilse i mitt mörker.
| Här ska parkeras i parti och minut. |
måndag 18 februari 2013
Ner i gruvan igen
Tillvaron är lite upp och ner, många stora tankar är i omlopp utan sortering. Samtidigt som jag fortfarande kan uppskatta en lång dusch här hemma istället för på sjukhus, står jag ändå där i allt det varma ångande vattnet och låter tårarna rinna ner i golvbrunnen. I en liten virvel försvinner de ner med ett slurpande ljud. Funderar på om det hörs ut att jag kvider för mig själv. Det är underligt, jag trodde jag hade gråtit alla tårar på Q80, men tydligen fanns det några till i förrådet, det är ständigt fuktigt på kinderna. Det kan komma av den enklaste sak. I dag började jag nästan rinna över när Fröken M på dagis lägger handen på min axel och säger: du ser trött ut, hur mår du egentligen? En vänlig gest som får underläppen att betänkligt börja darra igen. Anar utmattningen som hänger runt hörnet, uppgivenheten som susar runt hela min uppenbarelse. Någon drog visst undan mattan jag stod på, utan att jag var beredd på det. Pladask. Undrar hur det känns att få nog? Känns det så här? När man inte orkar mer? CVS. En kronisk neurologisk sjukdom, utan egentligt botemedel. Det är vad vi ska slåss mot. Ännu en sak. Och inte en sak man bara viftar bort. Gropen känns svart och halare än vanligt, har väggarna alltid varit täckta med olja? Jag krafsar lite förstrött utan egentligt engagemang, och som jag misstänkte så glider naglarna bara. Jag sitter kvar. Det är kyligt och ensamt, kallt och rått. Och sorgen är min enda följeslagare här nere. Uppgivenheten och förtvivlan. Det sitter som en för stor kofta i halsen, sväljer men det smakar bara gammal blöt ull i munnen. Fadd bismak av livet.
fredag 15 februari 2013
Hem, ljuva hem
Läkaren anser att den mest akuta fasen är passerad och därför får vi så småningom lämna vår sjukhusbubbla för den här gången, vi tackar personalen för all hjälp med ett leende när vi går och hoppas innerligt att vi inte ses igen. Tiden blir ur led när man ligger på infektionsavdelning, om jag kunde beskriva hur långa dagarna, nätterna och timmarna är där inne så skulle jag göra det. Men det är svårt. Hur man väntar. På bättring. På ronden. På prover. Man sätter livet på undantag och hela ens väsen fylls av sjukdom och plåga. Stackars Pussegullan, vad sjuk hon har varit. När hon kvider av smärta har jag inte långt till totalt sammanbrott. Tur att vi varit två så vi har kunnat turats om att bryta ihop. Vi. Funkisföräldrar som inte har den typen av kraft och energireserver som behövs i dessa lägen. Som redan är och harvar i bottenskrapet av oss själva, redan innan sjukhusresa nr två på kort tid. När vi kommer in på akuten med en gråtande Gulla i famnen, hon hänger som en trasa, kan jag plötsligt inte prata. En sköterska frågar vänligt hur det står till. Jag möter hennes blick, stirrar. Munnen är som förstenad och kan inte röra sig. Hela jag har frusit till is. Långsamt stiger tårarna och trillar över kanten, jag hulkar till slut fram ett "hjälp henne" och gör en rörelse för att lämna över mitt sjuka barn. Gullanpappan har just då lyckats behålla fattningen och kan tydligen göra sånt man ska med munnen, nämligen berätta vad som hänt. Berätta om alla timmar hemma då vi suttit med henne i famnen, vakat över henne på natten, gett henne tabletter och försökt trösta utan framgång. Nu har vi nått vägs ände. Vi blir inlagda och någonstans mellan alla prover börjar det pratas om cykliska kräkningar eller CVS (cyclic vomiting syndrome). Något man aldrig hört talas om. Något som är helt främmande. Men som kanske vårt barn fått, bara så där. Som är plågsamt. Som är återkommande. Något som man vet väldigt lite om. Det känns som tre stora feta nitlotter i samma påse; det är svårt att diagnostisera, det går inte att medicinera och det är ohyggligt plågsamt. Ja. Klart att hon skulle få något sådant konstigt och okänt. Som inte går att operera. Som inte går att bota. Det har tagit massor och massor med prover för att köra uteslutningsmetoden, vi får se om några veckor. Men skulle det vara CVS kan det vara besläktat med migrän och det kan utlösas av att Pussegullan får en infektion. Som om man inte hade kräknoja innan? Som om man inte tyckte det var jobbigt med dagisvirus? Nu blir det inte direkt någon bättring på den fronten. Någonstans i hjärtat känner jag den nattsvarta sorgen. Det är tungt just nu. Någonstans känns det som att det är detta helvete hon fått. För hon följer inga andra mönster. Det finns bara den vägen att gå. Ändå klamrar jag mig fast vid det lilla hoppet. Snälla, låt det vara något annat. Snälla någon. På trötta ben och med dubbelseende måste jag nu ta tag i allting som skjutits på framtiden medan livet passerat utanför sjukhuset. Med oron malandes i kroppen och utan egentliga besked. Med massor av frågor utan svar i huvudet. Med en backlog på sömn, mat och vila. Med söndertrasade nerver och blekt ansikte. Jag borrar in näsan i Pussegullans mjuka hår och tänker att det enda viktiga är att det äntligen har vänt. Att min lilla tjej ler mot mig igen, att hon möter min blick utan smärta och vädjan om hjälp.
onsdag 13 februari 2013
Hospitaliserade
Jodå, vi är fortfarande kvar. Har nästan börjat vänja oss vid sjukhusväggarna och rutinerna. Vi förundras över hur modig och tålig Pussegullan är med alla nålar, sjuksköterskor, provtagningar och extrema situationer hon befinner sig i. Men hon är heroisk. Svullen som en boll i ansiktet av allt dropp möter hon varje person som kommer in med öppet sinne, utan misstanke. Vi förundras också över hur lite man kan sova på ett dygn och hur mycket oro man kan känna över ett barn som är sjukt. Vi får se hur denna resa slutar, det känns just nu rätt tungt. Man pratar om cykliska kräkningar. I mina öron låter det som helvetet på jorden.
![]() |
| Video-EEG för att se om det kan vara hjärnhinneinflammation... |
måndag 11 februari 2013
Tillbaka på ruta ett
Om jag bara orkade skulle jag skriva om varför vi är tillbaka på sjukhus. Men jag är helt slut. Och då är det ingenting mot vad den stackars Gullan på bilden är.



