Ner i gruvan igen

Tillvaron är lite upp och ner, många stora tankar är i omlopp utan sortering. Samtidigt som jag fortfarande kan uppskatta en lång dusch här hemma istället för på sjukhus, står jag ändå där i allt det varma ångande vattnet och låter tårarna rinna ner i golvbrunnen. I en liten virvel försvinner de ner med ett slurpande ljud. Funderar på om det hörs ut att jag kvider för mig själv. Det är underligt, jag trodde jag hade gråtit alla tårar på Q80, men tydligen fanns det några till i förrådet, det är ständigt fuktigt på kinderna. Det kan komma av den enklaste sak. I dag började jag nästan rinna över när Fröken M på dagis lägger handen på min axel och säger: du ser trött ut, hur mår du egentligen? En vänlig gest som får underläppen att betänkligt börja darra igen. Anar utmattningen som hänger runt hörnet, uppgivenheten som susar runt hela min uppenbarelse. Någon drog visst undan mattan jag stod på, utan att jag var beredd på det. Pladask. Undrar hur det känns att få nog? Känns det så här? När man inte orkar mer? CVS. En kronisk neurologisk sjukdom, utan egentligt botemedel. Det är vad vi ska slåss mot. Ännu en sak. Och inte en sak man bara viftar bort. Gropen känns svart och halare än vanligt, har väggarna alltid varit täckta med olja? Jag krafsar lite förstrött utan egentligt engagemang, och som jag misstänkte så glider naglarna bara. Jag sitter kvar. Det är kyligt och ensamt, kallt och rått. Och sorgen är min enda följeslagare här nere. Uppgivenheten och förtvivlan. Det sitter som en för stor kofta i halsen, sväljer men det smakar bara gammal blöt ull i munnen. Fadd bismak av livet.