Maktlöshetens monster

Frustrationen river i den lilla kroppen. Den skakar och skälver av intensiv gråt. Plötsligt är hon precis allt hon vanligtvis inte är. Hon har förvandlats till ett monster som inte går att hantera. Frustrerad. Inte bara arg, utan rasande. Ögonen signalerar förtvivlan och där hennes glada lilla mun brukar sitta är bara ett stort vrålande gap. Ett hål utan slut. Hon vrider sig som en ål i min famn, benen sparkar och armarna far. Hon river mig, drar hårt i min hud och sliter skoningslöst i mitt hår. Det gör så ont att mina öron tåras och paniken flåsar mig i nacken. Jag är millimeter från att skrika rakt ut. Av förtvivlan jag med. Den vanligtvis snälla lilla Gullan har blivit en flåsande drake som kastar allting hon kommer åt. Långt och hårt kastar hon och saker dundrar in i väggen bara för att landa i tusen bitar på golvet. Maktlös försöker jag allt jag kan för att hitta felet och bryta mönstret. Ingenting hjälper och hon har blivit ett vansinnigt ohanterligt  inferno. Utåtagerande, aggressiv och rent ut sagt galen. Maktlösheten trasar sönder mig i små bitar och för första gången sen hon föddes känner jag att jag håller på att tappa greppet. Mer än någonsin önskar jag att jag kunde säga åt henne som ett vanligt barn. Spänna ögonen i henne och säga att ”nu räcker det med dumheter, säg nu vad som är fel”. Höja rösten och visa att det är allvar. Men jag kan inte det. Förbjudna tankar snuddar vid mitt sinne. Jag vågar inte tänka klart dem men de kommer en god bit på väg in i själen. Skulle jag tänka klart dem skulle säkert blixten träffa mig på fläcken och sätta stopp för det väsen som är jag. Mitt i kaoset känner jag att det skulle vara önskvärt. Rent av skönt. Jag vacklar. Darrar. Skakar. Av chock och av ansträngning. När stormen bedarrat är jag otroligt matt och skakad. Osäker. Trevande i min närvaro med henne. Tassar på tå, analyserar och känner av. En skärva sitter kvar i mitt hjärta. Den gör så ont att det krampar i hela kroppen. Som att gå barfota på krossat glas. Gråt som vill ut värker bakom ögonen men inga droppar faller mot marken. Tankarna far som skott genom mitt huvud. Jag tänker; vem vill arbeta som assistent åt henne om det ska vara så här? Hur ska jag orka ta hand om henne om det ska vara så här? Frågorna förblir obesvarade och jag inser att det finns stunder som är riktigt jobbiga, som ingen borde hamna i. Och ett litet tag tillåter jag mig att falla och vara svag. Jag tycker synd om mig själv.