Flashback

Waahh! Äntligen fredag. Nu på eftermiddagen är jag redan mentalt i soffan, efter taccomyset och väntar in delfinalen i "Fråga Doktorn". Men så ringer det på mobilen från Astrid Lindgrens barnsjukhus, avdelning Q80. Jag får minst sagt andan i halsen. Neuroläkaren också. Jaha, hon börjar prata om provsvar, sjukdomar, virus och konsekvenser. Det och det provet visade detta men å andra sidan visade det andra provet bla bla bla. Jag känner hjärtat banka innanför revbenen och tänker att snart kommer det, de dåliga nyheterna om stackars lilla Pussegullan. Som för övrigt fortfarande är som ett troll, äter mycket och bajsar mycket. Ungefär motsatsen till det normala tillståndet. Hur som helst, armsvetten gör ett seriöst försök att bryta sig ut och tröjan klibbar redan på ryggen. Ska hon inte komma till de riktigt illa dåliga nyheterna snart då? Munnen är rejält torr och jag stryker nervöst på min av näsdukar fnasiga näsa. Känner att jag plötsligt blir väldigt trött och måste sätta mig ner. Några provsvar visar inflammation i kroppen så vi måste göra om dem om en månad. Bajsprover som ska skickas in i bruna (så klart) rör. Man vet inte riktigt orsaken men hoppas kunna hitta den. Gulp. Spattman står bredvid mig, hånfullt ler hon och lägger armarna i kors över bröstet. Oron är tillbaka. Tydligen har jag slappnat av under trollperioden men nu vräker sig ängslan in som en tsunami över karg utlämnad kustremsa. Brrrr. Aldrig får man vara riktigt glad.