Klara, färdiga, gå!

En lite högre puls har infunnit sig hos mig. Jag befinner mig med ena foten i startgropen, likt en löpare som ska spurta 100 meter på VM. Kroppen på helspänn, musklerna redo att snart ge allt. Känner mig jagad som en saftig gnu på savannen med ett lejon som inte ätit sen förra hösten efter mig. Likt en rånare som lägger benen på ryggen efter en kupp mot den lokala guldsmedsaffären, bytessäcken dunsar hårt mot min rygg för varje steg och sirenerna närmar sig stadigt bakifrån. Ständigt beredd, ständigt i beredskap. Det mesta rullar lite fortare och jag försöker trycka in mer i ett redan pressat schema. Tänker alla tankar om saker jag bara måste göra innan vi åker in på sjukhus med nästa cykliska kräkning. Gör listor i huvudet på nätterna, i vilken ordning ska jag beta av morgondagens lista. Vad är absolut måste? Vad är nice-to-have om jag skulle få tid över? Stressad. När jag kommer hem på kvällen öppnar jag dörren, släpper påsar, vantar, handväskan och nycklarna innanför dörren i en oorganiserad hög för att låta tentaklerna veckla ut sig och spetsa öronen.
Är det kräks? Mår hon dåligt? Är vi på väg igen? Under några ögonblick funderar jag på vad jag ska lägga ner i sjukhusväskan, för att sen få bekräftelse att Pussegullan kräks inte. Hon är trött och medtagen men hon är okej. Andas ut. På kvällen ligger hon i sängen och jag irrar oroligt utanför sovrummet. Hostade hon? Mår hon illa kanske? Kan inte koppla av någonstans, är som en soldat i skyttegraven redo för nästa granatattack under en tillfällig lugn stund i kriget. Detta måste vara lugnet före stormen? Det är inte en fråga om, utan när. Nerverna sitter precis under huden och jag slår mig överallt och hela tiden. Hoppig och studsig. Nervig och stirrig. När telefonen ringer på jobbet darrar handen innan jag ser vem det är, det kan ju vara dagis som säger att nu är det illa, nu måste ni åka till akuten för Gullan mår inte bra. Spattman har bra tider nu. Riktigt goda fina tider. Gullanpappan säger att jag måste varva ner annars kommer jag krackelera och gå sönder likt vårisen. Men hur gör man det när varvräknaren sagt upp sig efter att ha stått i botten för länge?