Hem, ljuva hem

Läkaren anser att den mest akuta fasen är passerad och därför får vi så småningom lämna vår sjukhusbubbla för den här gången, vi tackar personalen för all hjälp med ett leende när vi går och hoppas innerligt att vi inte ses igen. Tiden blir ur led när man ligger på infektionsavdelning, om jag kunde beskriva hur långa dagarna, nätterna och timmarna är där inne så skulle jag göra det. Men det är svårt. Hur man väntar. På bättring. På ronden. På prover. Man sätter livet på undantag och hela ens väsen fylls av sjukdom och plåga. Stackars Pussegullan, vad sjuk hon har varit. När hon kvider av smärta har jag inte långt till totalt sammanbrott. Tur att vi varit två så vi har kunnat turats om att bryta ihop. Vi. Funkisföräldrar som inte har den typen av kraft och energireserver som behövs i dessa lägen. Som redan är och harvar i bottenskrapet av oss själva, redan innan sjukhusresa nr två på kort tid. När vi kommer in på akuten med en gråtande Gulla i famnen, hon hänger som en trasa, kan jag plötsligt inte prata. En sköterska frågar vänligt hur det står till. Jag möter hennes blick, stirrar. Munnen är som förstenad och kan inte röra sig. Hela jag har frusit till is. Långsamt stiger tårarna och trillar över kanten, jag hulkar till slut fram ett "hjälp henne" och gör en rörelse för att lämna över mitt sjuka barn. Gullanpappan har just då lyckats behålla fattningen och kan tydligen göra sånt man ska med munnen, nämligen berätta vad som hänt. Berätta om alla timmar hemma då vi suttit med henne i famnen, vakat över henne på natten, gett henne tabletter och försökt trösta utan framgång. Nu har vi nått vägs ände. Vi blir inlagda och någonstans mellan alla prover börjar det pratas om cykliska kräkningar eller CVS (cyclic vomiting syndrome). Något man aldrig hört talas om. Något som är helt främmande. Men som kanske vårt barn fått, bara så där. Som är plågsamt. Som är återkommande. Något som man vet väldigt lite om. Det känns som tre stora feta nitlotter i samma påse; det är svårt att diagnostisera, det går inte att medicinera och det är ohyggligt plågsamt. Ja. Klart att hon skulle få något sådant konstigt och okänt. Som inte går att operera. Som inte går att bota. Det har tagit massor och massor med prover för att köra uteslutningsmetoden, vi får se om några veckor. Men skulle det vara CVS kan det vara besläktat med migrän och det kan utlösas av att Pussegullan får en infektion. Som om man inte hade kräknoja innan? Som om man inte tyckte det var jobbigt med dagisvirus? Nu blir det inte direkt någon bättring på den fronten. Någonstans i hjärtat känner jag den nattsvarta sorgen. Det är tungt just nu. Någonstans känns det som att det är detta helvete hon fått. För hon följer inga andra mönster. Det finns bara den vägen att gå. Ändå klamrar jag mig fast vid det lilla hoppet. Snälla, låt det vara något annat. Snälla  någon.  På trötta ben och med dubbelseende måste jag nu ta tag i allting som skjutits på framtiden medan livet passerat utanför sjukhuset. Med oron malandes i kroppen och utan egentliga besked. Med massor av frågor utan svar i huvudet. Med en backlog på sömn, mat och vila. Med söndertrasade nerver och blekt ansikte. Jag borrar in näsan i Pussegullans mjuka hår och tänker att det enda viktiga är att det äntligen har vänt. Att min lilla tjej ler mot mig igen, att hon möter min blick utan smärta och vädjan om hjälp.