Du är ju bara mänsklig

Man borde ju ha lärt sig längs vägen, för även om vi i ett längre perspektiv är nybörjare i funkislandet så borde man ha lärt sig åtminstone lite grann. Att absolut ingenting får man gratis. Att ingen tänker på det mänskliga värdet. Att precis allting får man slåss för. Att blir luttrad i den här branschen tar tydligen en ocean av tid. Jag har för mycket mänsklighet och ödmjukhet i mig fortfarande, är inte med på den skoningslösa bana där handläggarna spelar sitt spel. Jag är ett lätt offer och de äter mig med sina vassa tänder, en enda liten bit. Nafs! Jag, min stackars godtrogna funkismamma. Mjuk mamma på insidan men försöker se hård ut på utsidan. Mycket arbete kvällarna innan då flitens lampa har lyst, suttit och knåpat, tänkt och skrivit ner antal minuter som min dotter behöver hjälp. Så ovärdigt och så omänskligt bara i sig. En process som tar tid och som gör ont i själen. Går på möte med kommunen och tänker att nu har någon hört mitt rop på hjälp, nu har jag en dom i ryggen som kommer göra vägen lättare och mindre krokig. Nu har de insett Pussegullans stora hjälpbehov. Borta är deras prat om det normala föräldraansvaret som ingen ändå kan förstå. Nu blir det äntligen ändring och vi får de timmar vi behöver, inte de futtiga löjliga enstaka som de trots allt tvingades ge oss. Men inte alls. Kalla sitter de där, och vägrar att lyssna på mig. Med grym attityd, näsan i vädret och pekfingret höjt. Vi är smulor utan värde som de bara viftar bort från bordet. De bryr sig inte. De tar ingenting till sig. Och jag känner hur ridån går ner med en smäll och allting i rummet blir rödfärgat. Slut på orden och käkarna är så sammanbitna att en kofot hade inte kunnat få upp dem. Att lära sig stänga av känslorna och förbli saklig och diplomatisk. Att resonabelt föra fram sina åsikter. Det önskar jag att jag hade klarat i går. "Du är ju bara mänsklig" sa en vän till mig. Synd att fler inte är det, säger jag tillbaka.
Ett möte blev det, där jag besviket konstaterar att jag inte lyckades hålla huvudet kallt. Där känslorna tog överhanden. Där jag sitter och önskar att jag kunde klösa ögonen ur någon. Vita blixtar far genom mitt huvud, blixtar av frustration och vitglödgad ilska. I skallen skriker en entonig röst ”hur lever ni med er själva”. Det vill komma över mina läppar och ett tag är jag rädd att jag sagt det högt. Ingen människa borde förnedras på detta sätt, ingen i hela världen. Jag tittar försiktigt på Gullanpappan och hans ögon är svarta som natten. Juristen ser uppgiven ut men kämpar på in i det sista när mitt syre tagit slut för länge sen.
Men förgäves. Vi drar oss tillbaka, ohörda och små. Hur når man fram till någon som bara förhalar för att vinna tid och spara pengar? Som inte ser människorna där, som ber om hjälp för att orka fortsätta sina liv. De vägrar se föräldrarna som vill ge sitt barn det allra bästa och de förvägrar oss hjälp vi har rätt till. Efter ilskan kommer den stora tröttheten, rullandes som en kompakt dimbank från havet. När jag kommer hem raglar jag mot sängen. Tom och trött. Allt jag skulle gjort och allt jag skulle ha hunnit ligger kvar där det lämnades. Istället ligger jag under täcket och försöker öppna käkarna och få in ny luft i lungorna, ny kraft i min kropp.