Höstens första snorbuse

Låga energinivåer i huset. Det är nu september och officiellt höst. Som ett brev på posten så kommer de jobbiga förkylningarna nerdimpandes mitt ibland oss. Dags för första omgången nu, i natt rosslade stackars Pusegullan högt och mest hela tiden. Och precis som alltid blir jag otroligt spattig och känner oron krampa i min mage. Hon kan ju inte säga eller berätta vad som är fel eller var hon har ont! Men vi hann i alla fall testa funkisgympan i går innan det däckades totalt. Tror det kan bli en bra grej för oss att gå på när snön ligger vit på marken och det mesta blir otillgängligt och isigt, läge att låta Gullan rusa runt bland bollar och mattor i en hall för precis som normalstörda barn har hon ett stort behov av att röra sig, men på sina villkor. Ledarna verkar villiga att lära och är entusiastiska, fanns en del att finslipa på när det gäller deras upplägg men det kan nog bli bra så småningom. Jag kommer hem och känner mig som en bra mamma. Trött och utpumpad av ansträngning och med värkande rygg men hjärtat är lätt. Meningsfull tid med Gullan, att ge henne något hon tycker är kul. To do listan i hemmet är lång och ständig men ibland måste man bara prioritera saker och ting. Dammtussar i hörnen och ostädad garderob men nöjd Gulla. Ja. Just det. Och en mamma som är stolt över sig själv att hon gick på gympa med sitt funkisbarn. För precis som allting nytt med Gullan är det ett visst motstånd. Och det krävs kraft. Ibland orkar jag och då är känslan skön i kroppen när jag får en rykande kopp kaffe som belöning medan fröken sover middagsluren.