Starta om hjärnan?

Nu ska jag tala om vad som är riktigt jobbigt med att komma hem från en resa. Det är att man inte riktigt passar in i sin egen vardag längre. Som att försöka få in en pepparkaka i form av en gubbe i en pepparkaksform för den klassiska grisen. Det fungerar inte och när man då tar i med lite fart så blir det ett stort kras som enda resultat. Jag ligger där på golvet, lite trasig och kantstött och undrar vad som hände. Vad hände med farten jag hade under sulorna innan jag åkte till Kina? Där mina fingrar effektivt hamrade på tangenterna, där hjärnvågorna åtminstone kunde komma på en enda bra idé, där kroppen orkade ta sig till sängen på kvällen? En vecka senare och vi synkar inte längre. Vardagen och jag. Min skalle är inte med. Kan det vara tidsskillnaden? Kan det vara så att systemet segas ner när man har några dagar av svindlande upplevelser och barnfritt dessutom? Att få sitta på huset i fred, att få tugga klart maten, att bara klä på en person på morgonen och det är sig själv. Kan sådant rent av vara skadligt? I morgon har kommunen kallat oss till stort och viktigt möte, och jag är nervös. I kväll ska jag sitta uppe sent och gå igenom alla mina uppgifter, mina papper och mina anteckningar. Förbereda mig. Det lär väl fungera sådär med massor av kaffe eftersom kl 21 svensk tid är mitt i natten för mig. Hmmm. Nu skulle jag verkligen behöva en slipad hjärna. En rapp tunga. Sakliga argument i ärmen. Hur ska man få dem att förstå att vi behöver fler timmar? Att vi har rätt till det? Hur når man fram dem? Men detta tröga semestersystem i kroppen, med ett sinne som fortfarande behandlar allt jag sett och upplevt. Som fortfarande njuter. Hallå! Speed it up! Jag daskar mig lätt på kinden och peptalkar i spegeln. Kom igen nu! Vakna! Välkommen till Sverige och funkisvärlden där du måste kämpa för varje minut ditt barn ska få personlig assistent. Gullan ler stort mot mig på morgonen och jag tänker att hon har förändrats medan jag var borta. Hon har blivit än mer underbar.