I stallet i stället

I går var det premiär för Pussegullan och mig på funkisridningen efter att ha stått i kö länge. Det är allt roligt att stallet är samma stall jag hängde i som ung hästtjej, fast nu är det ombyggt, nytt och fräscht. Jag smög runt i stallgången för att leta efter mina gamla favorithästar Mysak, Costello och Eliza. Och så Lothar. Tänk Lothar. Den svarta pensionerade polishästen som var groteskt stor och muskulös. Om man fick välja häst sist av alla så fick man alltid Lothar direkt. Lite farlig kändes han. Stod längst in i en jättestor box i det större stallet, där smög man in på sina små fötter medan alla andra i gruppen gick till ponnystallet. Lothar var så hög i mankhöjd att alla fick använda en liten stege för att överhuvudtaget få på sadeln. Sen satt man där uppe i skyn som ett litet knappnålshuvud och svajade högt över marken, man sparkade med sina små ben men Lothar gick mest i sin egen takt runt i spånet i det dragiga ridhuset. Undrar om Gullan hade samma känsla när blev uppslängd på Poccahontas i går? Inte lika stor som Lothar, som bara blir större och större ju mer jag tänker på honom, men rätt rejäl ändå. Jag kan längta tillbaka fruktansvärt mycket till den okomplicerade tiden i stallet där man smörjde träns hur länge som helst, var strålande lycklig över en ny hovkrats och kände sig delaktig bara genom att mocka i timmar. Det behövdes inte nödvändigtvis alltid ridas utan pysslet runt hästarna var minst lika kul. Att få tillhöra och dela i stallet, att få vara med ett sånt fantastiskt djur som hästen. Vill tillbaka och sitta där ibland höbalar och drömma tillsammans med de andra stalltjejerna om att få ställa upp i en hopptävling. Pussegullan har en rätt schysst stil när hon rider, lite lagom säckig a la Zeb Macahan följer hon med hästens rörelser men det där med att hålla i sig med händerna är bara att glömma. Det ska viftas, klappas och uttryckas! Inte alls hålla i tygel eller sadel. Hon glider en smula hit och dit men känslan är att hon faktiskt använder bål och får stöd av stigbyglarna. När vi passerar den stora spegeln i ridhuset på kortsidan stirrar hon intensivt på sig själv och tar båda händerna på hjälmen som om hon undrar vad tusan hon fått på skallen. Jag ler och smackar på hästen. Efter en stund i manegen får vi skritta runt en liten sväng i skogen där flygplan, bilar och träd är riktigt intressant från hästryggen. Betyget blir efter första gången helt klart godkänt och får tre applåder av fem av Gullan. Och jag tycker det är så underbart att få vara med alla hästar och i stall igen.

Pussegullan och Poccahontas är redo på mittlinjen!

Full fart framåt i galopp!
Man ser inte händerna för de viftar intensivt på bilden.