Ni hao!

Eller hej på svenska! Tillbaka från Kina sitter jag på min häck och försöker smälta alla intryck från några dagar i Peking. Ja jisses, var börjar man? Var slutar man? Fantastiska och lärorika upplevelser har blandats med god kinesisk mat och det bästa av sällskap. Men nu åter i vardagen och man inser att tiden verkligen flög i väg. Nu. Kastas in i allting. Allt som jag inte hann med innan resan, allt som ligger inbokat kommande veckor. Med fel tid i kroppen och med många flygtimmar bakom mig försöker jag samla tankarna för att få upp tempot igen. Gasen i botten. Och som vanligt när man haft ledigt från Pussegullan och hennes tillvaro kommer det en liten gropkänsla av svärta. Ja just det. Det var så här jobbigt det var ja. Precis hela tiden behöver hon mig, oss. Redan när jag kommer innanför tröskeln hemma så är jag sorgsen, jag inser hur mycket jag sörjer i själen att hon inte kan säga "mamma, jag har saknat dig". Gullan är dock glad och uppspelt när hon får syn på mig och jag försöker trösta mig med att hon nog är lycklig. Lycklig att jag är tillbaka hos henne. Jag sväljer ner gråten som hotar att svämma över i halsen. Går ut hårt med funkisgympa direkt där Gullan sätter sig fullständigt på tvären och bestämmer sig från början att det suger rejält. Och inget kan få henne att ändra sig utan hon gråter och vägrar att göra alla de bra övningar som finns och tänker inte alls samarbeta med ledarna som jobbar till sig. Ledsen går jag hem med ungen under armen. Och önskar mig tillbaka till fjärran östern.