Einen guten Rutsch ins neue Jahr!

Jaha, så var det dags att kasta in handduken för 2012! Det är så här års man ska sätta sig och skriva sin årskrönika, reflektera över det som varit och allt det nya som nu ligger inbäddat i en förväntansfull framtid. Eller. Så är det bara ett nytt år enligt vår tideräkning, för andra är det en vanlig måndag. Nyårsafton ja då ska man ha festernas fest! Bli så glad i hatten att man inte hittar hem, smälla rakter, bada i bubbel och ta på sig en fantastisk klänning med massor av paljetter. Du drar sakta det frasande tyget över huvudet samtidigt som du kliver i de decimeterhöga klackarna. Lägger en sista hand på din fantastiska frisyr. Eller inte? Pussegullan har en vanlig dag, hon njuter av att vara ledig och få vara hemma efter vårt runtresande. Kvällen kommer tillbringas i de (okända) södra delarna av stan, med människor som är precis som oss. Dessutom är de grymt trevliga. Guten Rutsch och gott nytt 2013! Må vi alla få ett år fyllt av frid och lycka. Amen.

Vräker på med mer folk!

Efter några välfyllda och intensiva dagar på skånsk mark med mycket människor, mat och jul har vi landat i hemmets lugna vrå. Det känns sannerligen att sulorna har bränt gummi mot backen och jag känner mig ganska trött. Pussegullan verkar tycka det är gött mos att vara tillbaka i rutinerna och lever upp en smula av sina gamla leksaker på rummet. Man kan lätt säga att hon inte gör sig själv rättvisa i stora folkmängder där människor oftast inte ger henne den tid hon kanske behöver. För att ta in, för att bearbeta så att outputen så småningom kommer. Men för att fira hemkomsten vräker vi på med mer folk och fä, min kusin ska åka på långresa runt planeten och man vet inte när eller ens om hon kommer tillbaka. Hon är typ 25 och har hela världen som spelplan. En Gullanmamma kan knappt tänka tanken fullt ut. Vilken frihet. Att kunna göra precis som man vill och när man vill. Bara åka i väg mot nya mål, mot solen och äventyr. Hur som helst så ställde kusin A till med stor festlighet i form av ett "Goodbye and Farewell-party" och man kunde räkna till inte mindre än fem hundar, någon bebis och ett helt gäng med glada festdeltagare. Pussegullan kan efter ett tag bortse från både hög ljudnivå och pumpande musik, slappnar av och verkar gilla festen totalt. Jag är en minst två meter lång stolt funkismamma. Jag är där med min dotter som har en utvecklingsstörning, hon frustar och skriker och klappar händerna, men jag gömmer varken mig själv eller henne. Vi deltar, pratar och äter som resten av gästerna. Bäst av allt är Kerstin. Alla borde verkligen ha en Kerstin. Var köper man henne?

Kerstin tar Imse Vimse för 93:e gången medan Gullanmamman tar en drink...

Julens bästa program?

När man ska äta middag kan man i bästa fall muta Pussegullan med en grötslev av barnprogram. En kort stund innan hon helt sonika tröttnar, har man tur kan man ibland få äta en hel potatis utan avbrott. I dag när vi slår på tv:n på Barnkanalen sitter en liten tjej i en röd soffa och pratar. När hon sagt ett par meningar flyttar hon sig med hjälp av armarna och gör ett litet lyft. Till sin rullstol. All cred till SVT i det här fallet, säger jag. Gullanpappan och jag nickar och ler. Gruffar nöjt "aahaa haa" till varandra. Grymt bra av SVT och jag har en liten glädjepingla i magen när jag går mot middagsbordet.

Programledare för barnprogram. I rulle. Önskar God Hjul.

Soggig morsa på julfest

Ju äldre Pussegullan blir, desto mer inser jag att hon är verkligen ett jobb. Ett arbete. Ett heltidsjobb. Hon kräver mer, vill bli underhållen, vill ha uppmärksamhet. På julafton är det fullt ös med släkten och jag känner att jag knappt hinner få på mig kläderna innan gästerna kommer, givetvis drämmer Gullan en bok i ögat på mig samtidigt som min gylf på favoritjeansen pajar. Tårarna är då inte långt borta. En längtan att gå ut genom dörren och fortsätta gå till typ Oslo tar över min kropp. Men. Kanske är det inte så konstigt att jag inte hinner få på mig mascara och ögonskuggan, måla naglarna, fixa frisyren, ta på mig julklänningen och de högklackade skorna när Gullan tar all min tid i anspråk? Ändå skäms jag lite och känner mig som en bonnig kusin från landet när alla är så fina. När jag ger fröken lunch inser jag hur bortkastat det hade varit om jag faktiskt hunnit med att piffa till hela mig som en sockersöt julkula. Gullan river i mitt hår (där rök den avancerade frisyren, den nyfönade julkreationen), sen spottar hon ut ris på mina (trasiga) jeans (där sa man hej då till den julröda sammetsklänningen), mjölk spills på golvet och över mina strumpor (tur man inte hade dyrt och högklackat på sig). Efter att matbiten har styrts upp är jag dessutom rejält varm och får torka svetten ur mitt lackande ansikte (make upen adjöss och goodbye). Som avslutning sliter Gullan i mitt halsband som jag mot alla odds fått runt nacken så det går av, och tur igen då att det inte var diamanterna och de julröda rubinerna. Det är svårt att förklara även för nära och kära, hur trött man blir av arbetet med Pussegullan. Att kraften man önskar fanns, inte alltid finns. Att det maler och gnager i en, det ständiga dåliga samvetet över utebliven träning och sorgen över att saker och ting är som de är. Vårt liv ser inte ut som andras och ibland känns det tyngre än annars. Vi styrs av vår lilla funkisprinsessa, hennes tider och hennes nycker och har inte särskilt många val, varken till vardags eller till fest. Hon finns nu hos just oss och behöver oss 24 timmar om dygnet, även när det är jul. Man är ständigt instämplad när man är Gullanmamma och hon drömmer om att få slötitta på tv på juldagen. Bara glo på rörliga bilder och få känna sig lite trött så här dagen efter. Men det finns inte. Inte i vår värld. Det är bara till att dra på sig kläderna och dra ut med vagnen, så fröken får en skopa luft. Vi tar vägen förbi några vänner och när vi går därifrån säger jag; undrar vad de tänker nu? Vad jobbigt de måste ha det? Och vilken tur att det inte var vårt barn? Det hade jag tänkt. Om jag träffat mig. En ensam tår letar sig nerför min kind och jag stryker hastigt bort den.

Mörker och ljus

Julen. Som alla högtider nuförtiden förknippat med sorg i mammahjärtat. Svart. Ett stråk av mörker som sveper förbi min kind i den kalla skånska vinden. Den viner över slätterna och det känns som jag är ihålig. Pussegullan förstår inte konceptet. Tomten, julklapparna och granen. Julmusiken och pyntet. Gemenskapen. Allt som jag älskar med julen kan hon inte förstå. Men tappert står jag och väger mellan gropen eller ljuset och enligt sant KBT-mönster motar jag mina tankar mot mer positivt håll. Åkej. Hon kanske inte förstår. Men hon njuter av att får vara ledig från dagis, att få sovmorgon, att få umgås med Gullanpappan och farmor och farfar. Hon tycker nog på sitt sätt att levande ljus är mysigt och hon är snabb på granen med dess glitter. Riva, kasta och känna så barren yr. Kanske får hon inte den träning som Fröken Duktig tycker hon ska ha, men vad katten, nu har vi ledigt från alla besök och habilitering. Kan man inte få pausa lite grann då? Äta lite för mycket. Sitta lite för länge. Titta på ortoserna och tänka "hey, vi tar på dem en annan dag" utan att känna sig som en dålig människa. Och vem kan egentligen vara funkisdeprimerad när Gullanpappan och jag i dag får barnfri tid? Vi passar på att göra sånt som slitna funkisföräldrar gör när de för en gångs skull får en lucka utan Pussegullan i sitt stressade schema. Just det! Vi går i affärer och trots att det är närmare tio miljoner människor på stan så är det, ja, rofullt. Att veta att Pussegullan är i de bästa händer, på utflykt i vagnen. Barnvakt är guds gåva till människan så här i juletid när det är mycket hallelujah i luften.

Packad till jul

Så slås man av det. Hur kul är det att packa ner blöjor till sin femåring? Svaret är: inte alls.

Det GÅR inte!

Lätt fånget, lätt förgånget? Om någon kan minnas den lilla filmsnutten jag la ut här på bloggen, där Pussegullan gick själv för ett tag sen, glöm bort den. Plötsligt går det inte. Plötsligt går HON inte. Man ställer henne med fötterna i backen, släpper långsamt handen så hon ska finna balansen. Innan stapplade hon nästan i väg innan man själv backat undan. Men nu är Gullan en betong-Gulla, gjuten rätt ner i husgrunden. Höfterna känns som stela järnspett och hon tittar på mig, frågande. Vad vet jag om de tankar hon tänker i detta nu? Hon verkar osäker och rädd. Det lilla självförtroendet hon vunnit är puts väck. Jag lockar och lirkar, tar roliga leksaker och skakar dem, sjunger och försöker i evigheter. Inget hjälper. Ståendes där, blir hon ledsen till slut. Jag känner hoppet sjunka undan och förtvivlan söka sin väg in i mitt inre. Vad har hänt? Vad har hänt med hennes fantastiska gående och de framsteg hon gjort? I morse träffade vi sjukgymnasten på dagis och Pussegullan går inte ett endaste steg, när jag stolt tidigare berättat per mail att hon tillryggalägger säkert två meter utan stöd! Hade det inte funnits på film hade jag inte trott det. Obegripligt. Ingenting har hänt, Gullan har inte ramlat eller varit med om något läskigt. Kunskaperna har bara flytt sin kos. Minnesbilderna hur man gör med fötterna har bleknat. Och ingen har någon förklaring, som så många gånger förr i funkisvärlden. Krafterna tar slut och jag blir bara så oändligt trött och sorgsen. Lika uppgiven är jag nu som strålande lycklig jag var då. Frustrationen får mitt hjärta att slå hårt mot bröstkorgen som när en ilsken alkis rycker i fyllecellens galler.

Favorit på köksgolvet

Det där med leksaker. Man köper dyra och avancerade kreationer på stora leksakskedjor. Med många tillbehör för en ansenlig mängd hundralappar. Färger, former och funktioner. Men vad är egentligen roligast på köksgolvet? Vad tröttnar man inte på i första taget? Vad sitter man och rullar i stora vida cirklar? I den välsorterade korgen med allsköns saker så väljer man ändå den. Noga väljer hon, Pussegullan. Tittar, lyfter armen och plockar den. Lägger den på golvet och sätter fart på den. Ananasskäraren.

Missad julskinka

De allra flesta människor har bra sidor och mindre bra sidor. De flesta behöver jobba med de sidor som är mindre fördelaktiga. Hos mig är min Fröken Duktig sida rätt jobbig och ansträngande emellanåt, både för mig och omgivningen. Jag är sällan snäll mot mig själv, jag siktar högt upp mot stjärnorna och sätter högtflygande mål. Pussegullan får ofta känna på min lite väl duktiga sida, jag vill träna, kämpa, gneta och nöta med henne. Och sällan är jag nöjd. Med något alls. Tycker alltid att jag kan göra lite till, lite mer och lite bättre. En sida som är svår att komma åt, tankemönster som sitter djupt. Jag tränar. I dag tränar jag på att vara lite mer förlåtande mot mig själv. Natten till i dag var riktigt dålig, och Gullanpappan och jag vacklar omkring i söndagssömnbristdis. Det påminner om baksmälla. Man är lite yr, lite kantstött, lite illamående och har inte koll på läget på samma sätt som man brukar. Det susar i skallen och huvudvärken lurar bakom knuten. Vi hade lika bra kunnat dricka glögg i mängder i går kväll. I alla fall så var det inplanerat julbord med den lokala anhörigföreningen på eftermiddagen. När Gullan väl somnar mitt på dagen står jag där i valet och kvalet. Stressa in i duschen, göra sig i ordning, väcka henne efter en kvart och dra i väg mot skinkan. Eller själv gå och lägga sig? Kroppen skriker efter vila och sömn. Man är som en bättre sömngångare. Men fröken Duktig säger att man bokar inte av, när man sagt att man ska komma! När människor jobbar till sig och bjuder in, då går man dit och är glad. Men i dag vinner det vettiga, jag är för en gångs skull snäll mot mig själv och går och lägger mig. För att orka veckan som kommer, den blir tuff, liksom de flesta veckor. Jag hoppas funkisföreningen förstår, och det gör de nog. Med funkisbarn blir det inte alltid som man planerar och tänker. I bland går det helt enkelt inte ihop. Och det är skönt med denna värld, att förståelsen är där, som ett plåster på fröken Duktigs blödande sår.

Rulltärna?

Dagarna har just nu en förmåga att springa förbi mig, jag hinner knappt reagera förrän halva veckan har gått. Samtidigt som jag tycker tiden går så långsamt, den hasar sig förbi och varje morgon när ögonen yrvaket slås upp för att möta en ny dag tänker jag: men i dag är det väl lördag va? Och så är det givetvis bara onsdag, det är hämtning och lämning, tvätt och disk, matlagning och plock. Det härliga hjulet som kallas ekorrvardag? I går var det Lucia på dagis. Jag hukade och duckade, kände kraften tryta trots fröknarnas ivriga inbjudan. Man får kanske välja sina strider? Det kändes bara, ja jobbigt. Att Pussegullan inte sjunger, inte förstår vad det hela går ut på och inte heller tjatar hon om att få vara Lucia med krona på huvudet. Jag skulle stå där bland leende och fotograferande stolta föräldrar. Jag skulle stå där med tårar av is på kinderna och mörker i min själ. Och ja jag vet. Man borde vara en stolt funkismamma som applåderar när Gullan är med de andra barnen i tåget, men tittar åt ett annat håll. Som måste ha en som håller i henne där hon går, eller varför inte åka rulle sist i tåget? Man borde. Men man orkar inte, inte ALLTID. Så jag ger mig själv lite distans och ledigt från lussefirandet den här gången. Spar kraft. I dag skäms jag en smula, för att jag inte var där och sträckte på mig och gjorde ett så bra luciatåg som möjligt för Gullan. Fröken E på dagis säger; ja, mina barn har i princip aldrig velat klä ut sig och delta i firandet så inte heller jag har stått där.
Det känns genast bättre. Varför tror man alltid att det är så? Att ens egna barn vill leka med leksaker man själv lekte med? Att de vill vara Lucia för att man själv alltid drömde om det? Med långt ljust hår och flest ljus av alla i sin krona? Det är ju inte alls säkert. Ens om man har ett normalstört barn. Nästa år, då ska jag nog gå dit tror jag. Och kolla in tärnan i rullen.

Slutkörd

Vilken dag. Jag känner mig som en urvriden disktrasa som torkat bänken både en och två gånger för mycket. Det hela började med en stressig morgon, var tvungen att hinna med tidigt morgontåg för seminarium på TRR. Givetvis är bilen som en enda monstruöst stor iskokong när jag kommer ut, jag får skrapa så naglarna blöder, kör sedan som en lömsk biltjuv och hinner precis upp på perrongen bara för att se tåget är försenat. En intressant förmiddag fullproppad med information gör mig lite trött i mössan men jag flänger vidare med tuben för att hinna till Hornstull i tid, dags att seriöst närverka lite. En trevlig lunch som kanske kan ge värdefulla kontakter, och vem vet, ett jobb på något sätt? Efter detta tillbaka hem, mot dagis och hämta Gullan. Mitt andra jobb. Ta hand om henne, klä på och klä av, laga mat, ge mat, bada, torka, klä på. Fröken verkade också mör och sliten idag. Hoppas bara det inte är någon förkylning på gång. När hon väl var i säng var det dags för ombyte och sen flög jag som en skottspole ut genom dörren för att hinna till ett pass Tabata där mjölksyran fullständigt flödade ut över golvet. Om ni inte testat, gör det. Mitt nya favoritpass där det verkligen gäller att maxa sig själv. En sån här dag gjorde det underverk med fysisk utmattning när skallen är knökfull av intryck och det har gått i ett. Nu däremot är jag så trött så jag vet inte om jag ska gråta eller kräkas. Eller helt enkelt gå och lägga mig, hoppas på lite sömn och en mindre intensiv dag i morgon?

Fisk, någon?

I ett oändligt stort universum svävar en liten blå planet som kallas jorden i sin bana. I en gigantisk rymd utan slut bland stjärnor, galaxer och månar så finns den där, evigt snurrandes runt sin egen axel. Det blir dag och natt, det blir sommar och vinter för de små människorna som lever sina liv på Tellus. På de norra halvklotet breder isen ut sig och i världsdelen som kallas Europa hittar vi ett avlångt pytteland som kallas Sverige. Med åkrar och ängar. Med fjäll och sjöar. Någonstans ungefär mitt på så finns ett område med hus i olika färger. I dessa hus bor vanliga familjer med två barn och hund. Kanske en Golden retriever som heter Alex. Klockan är strax före 4 i vargtimmen och alla sover snusandes i sina varma julpyntade stugor. Snön gnistrar som kristaller, ligger vit på taken och det är bitande kallt med många minusgrader. Alldeles stjärnklart, hela rymden kan skådas från marken. I ena kanten av området kurar ett gult hus bredvid ett berg. I det huset ligger en funkismamma och en funkispappa som är väldigt trötta och i desperat behov av välgörande och återhämtande sömn . Plötsligt är det något som väcker dem ur orolig dröm. Det sitter en liten filur i sängen. Filuren ligger inte ner på kudden. Sover inte. Filuren hoppar upp och tänder sänglamporna. Filuren tar tag i sin flaska med vatten och börjar glatt skvätta bland sängkläderna samtidigt som det kvillras och drillas likt en näktergal om våren. Föräldrarna ligger som två döda sälar i medelåldern och registrerar under tunga ögonlock det filuren sysselsätter sig med. Registrerar att energinivån inte är av den låga graden. Tanken ”för katten, hon har ju fått en sömntablett” far förbi i en sömndrucken hjärna, seg som juleknäcken. Glada tjut och rop stör stillheten i djupa vinternatten. Funkismamman klipper med ögonen och känner sömnbristen värka i varenda led i kroppen. Tillfällen när du gärna skulle byta ditt barn mot en guldfisk. Den skulle simma där i sin skål och på natten krypa till kojs i sin håla grävd i sand. Där skulle den snarka lite lätt i 10 timmar utan att störa en levandes själ. Åh! Jag vill ha en fisk.

Andra adventshelg

I pulkabacken trängs en hel drös med ungar. Det är många och i varierande åldrar, allt från små ettåringar som knappt kan stå, till tioåringar som far fram i hög fart utan rädsla. Barn som tappar vanten och obehindrat tar på den själv. Barn som tappar mössan och drar ner den på skallen utan att tänka. Barn som springer upp själva med tom kälke för att sekunden senare fara förbi nerför backen. Barn som säger att de är törstiga eller kissnödiga. Och så finns även jag och Gullan mitt i backen. Hon sitter där hon sitter som en liten klump i pulkan. Kan inte ens säga om hon fryser om fötterna. Utlämnad. Och jag står och funderar på det normala föräldraansvaret. Hur är det egentligen med detta i en situation som denna? När kommunen påstår att en femåring inte kan klara sig rätt mycket på egen hand? Det känns som ett hån när treåringarna har världens race, skriker "se upp i backen", ramlar, är uppe igen på två sekunder. Springer, hoppar och kastar snö. Med värkande ben drar jag upp min klump för att på krönet ge henne fart ner. I slutet av backen väntar Gullanmormorn för att ta emot. För så är det, man måste vara två personer för att mitt barn ska kunna njuta av en pulkafärd den här vintern. Men. Så ser jag Pussegullans ansikte, det spricker upp i ett leende när det går som allra fortast. Och min smärta försvinner. Alla små barn som kan allt som Gullan inte kan försvinner. Kvar finns bara vi, Gullan med röda kinder och skrattande ögon i den pudriga snön som yr. Och en mamma som drar pulkan hur många gånger som helst. Bara för att få se det där leendet. Helgen bjöd även på julmarknad full med tomtar och hembakat, adventsmiddag och ett fikabesök hos en härlig familj där ingenting är konstigt eller avvikande. Vi åker hem med magen full av värme och ett hopp om att ses snart igen. Som avslutning blir det vacker julmusik på söndagseftemiddagen i gränslandet mellan natt och dag.

Mer jul än så här blir det inte!

Så mycket starkare än ord

Peter LeMarc. Har alltid tyckt mycket om honom. Sen vi var i väg och såg Glada Hudik har en låt stannat hos mig lite extra, det var en kille som sjöng den där på Cirkus. Ensam på scenen mitt i strålkastarljuset. Jag satt som förstenad i min stol och bara insöp allt. Önskar att när det är extra tungt och jobbigt, när orken tryter och ja, tvivlen siktar mot min tinning, så skulle Peter släntra in genom dörren hemma. Säga "hallå där", ta fram sin gitarr, värma upp med några riff och sen sjunga för mig:

Stilla driver du från land

Ut i bottenlösa blå

Och jag vet hur du är ensam

Hur ingen annan kan förstå

Jag försöker gå bredvid dig

Jag har krafter kvar att blåsa mod

Och som ett outtalat löfte

Så mycket starkare än ord

Så mycket renare än vatten

Så mycket skörare än fint porslin

Så mycket djupare än natten

Så mycket starkare än ord

Jorden själver, marken gungar

Så många timmar kvar till morgonen

Men du orkar inte springa mer

Orkar inte fly igen

Ge inte upp låt ingen slå dig

Du är större än du tror

Va inte rädd du har ett löfte

Så mycket starkare än ord

Du bär ett ok på dina axlar

Du bär en skuld som inte tillhör dig

Och tvivel siktar mot din tinning

Så höj din blick och se att du har mig

Dina våndor ska snart lätta

Så ge din själ en smula ro

Du har ett språk du inte känner

Så mycket starkare än ord

Så mycket starkare än ord

Lycka

Jag är så lycklig över att Pussegullan ville komma till just mig. Hur hon satt där på molnet och ivrigt tittade ner, kanske såg hon mig gå omkring här nere och tog ett litet skutt, rakt ner i min famn? Jag tänker på hur mycket man lär sig av henne. Hur mycket glädje hon sprider, var hon än kommer och vad hon än gör. Hur positiv hon är i sitt sinne och hur hon kan uppskatta riktigt små saker i livet. Det om något är ju en sak varje människa borde lära sig, att ta till vara på nuet. Mindfulness. Mycket har blivit annorlunda och inte som jag tänkt och sorgen kommer vara min följeslagare alla de dagar jag har kvar på planeten. Jag räds inte heller för att skriva om den. För trots allt så är livet så, fyllt av motgångar och jobbiga saker. Men också fullt av fina små unika ögonblick. Att hitta de där guldkornen och uppskatta dem högt när de kommer i ens väg. Det är något jag har lärt mig av Gullan. Som i dag, när denna bild kommer pipandes i mobilen från dagis. En glad Gullan som gått runt nästan själv ute på gården och texten lyder "Jag kan själv".

En ängel som hamnade hos just mig.

Rida rida ranka

Tänk att ridningen blev en sån hit. Tänk att Pussegullan tycker det är så kul. Och tänk att det är så bra träning! Bara att sitta på en häst aktiverar 50 olika muskler. Uppdaterar med två bilder från förra omgången av ridkursen, i måndags var det nämligen alldeles för kallt för att överhuvudtaget ta av vantarna och knäppa en bild. En liten fröken verkade däremot inte alls lida av kylan (-14 grader) och när hon fick prova på att trava (!) längs långsidan så ekade hennes skratt genom ridhuset. Helt fantastiskt.

På väg mot skogen för en tur!

Gå hem?? Nä, här är en som trivs i stallgången.

International Day of Persons with Disabilities

Tänk att jag visste inte att det fanns, men det gör det minsann. Och det är i dag! Internationella funktionshinderdagen. I slutet av 2008 sade en enhällig riksdag ja till att Sverige skulle underteckna FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder. I vårt land har mer än var femte person någon form av funktionsnedsättning så behovet finns verkligen. Syftet med denna dag är att öka förståelsen av frågor som rör funktionshinder och funktionshindrade människors värdighet, rättigheter och välbefinnande. Dagen strävar också efter att höja medvetenheten om fördelarna med att integrera människor med funktionshinder i alla delar av det politiska, sociala, ekonomiska och kulturella livet. Så vi som har en funkis i vår närhet, skänker dem en extra tanke och kanske en kram i dag.

En dag när en sån här liten blänkare passar bra:

http://www.expressen.se/mode/har-finns-inget-hinder-for-mode-pa-catwalken/

Tack L, för tipset!

Kung Bore i skärgården

Och så blev det visst vinter. Båtlivet så här års är bistert. Med fruset styrsystem, tampar som är stela som pinnar och rinnande näsor ger vi oss ut till havs. Gullan tycker det är toppen trots isvinden över fjärden. Tänk att hon alltid gillar att åka båt. Oavsett årstid.

Smärta

Det som nästan blivit en vana sker även i dag. Ett mms från dagis. Men istället för härliga bilder på Pussegullan som går och håller balansen, är det en bild på henne i rullstol. I RULLSTOL.
Vad verkligt det blev. Hon sitter där, svart på vitt. Förevigad och handikappad. Mitt barn sitter i rullstol. Den har i dag levererats och kommit fram till ett stackars barn som inte kan gå. Jag tittar på bilden, Gullan ler mot mig, med bägge händerna på hjulen. Hon ser ut som hon inte gjort annat och att hon när som helst ska rulla i väg till närmaste lekplats. Texten lyder ”Gullan tränar på rulle, det går jättebra”. Bilden blir plötsligt alldeles dimmig, jag blinkar flera gånger och inser att jag gråter. Jag gråter så linserna nästan flyger ut. Vill luta mitt trötta huvud mot en stark och trygg axel, vill att någon kramar mig och säger att det blir bra. Vill att någon tar bort den värkande klumpen, vill skrika ut hur ont det gör. Skrika till rösten tar slut och endast ett tyst kvidande finns kvar. Mitt barn kan inte gå, mitt barn sitter i rullstol. Smärtan slår mig som en hästspark i bröstet och gropens svarta hala väggar passerar mig på min väg neråt. Jag gråter mer, nu ljudlöst och stilla. Det gör så ont, så ont, så ont. Gode gud, det gör ont överallt. Varje andetag får mig att blöda. Det känns som jag aldrig kan sluta gråta. Det skulle inte vara så här. Aldrig skulle det vara så här.

En liten tjej i en liten rullstol.
Gladare än mamma, tack och lov.

Gullan Pussesson

Puss: att en person trycker sina läppar mot något (vanligen en annan persons läppar) och producerar ett kort ljud, som ett tecken på ömhet.

Pussar. Något som Pussegullan inte varit så generös med, trots sitt smeknamn. I alla fall inte mot mig, däremot Gullanpappan får ständigt och jämt små kärleksmonument. Och stora också för den delen.
Det är precis som vi representerar olika saker i hennes liv. När hon får syn på mig tänker hon förmodligen: åh, där kommer morsan och vill träna något igen. Ja det är väl bara att bita ihop.
Ofta är hon på sätt och vis mer beredd på aktivitet, händelse, träning och byte av situation när jag kommer. När Gullanpappan träder in i bilden, ja då är det något helt annat. Mys och kel och gull och lull. Kramar och gos. Han får pussar med öppen mun, om och om igen. Hon lindar de små armarna hårt kring hans hals och bara trycker sina öppna läppar mot ansiktet. Efteråt måste man torka sig med handduk. Jag står där och muttrar ”jaha, vissa får minsann pussar så det räcker”. När jag ber henne om en stirrar hon bara på mig. Liksom kniper ihop. Icke, aldrig på min fot. Men nu de senaste mornarna har Gullan svängt. Förändringens vindar blåser fortfarande genom vårt hus. Nu pussar hon på mig också. Men med stängd mun! Hon pussar och säger: mmmm hmmmm hmm mmm. Hackar med huvudet som en bättre hackspett, alltjämt medan pussarna haglar. I morse smakade hon tandkräm och litet barn. Jag förnimmer smaken i den dassiga snålblåsten, jag känner den när chefen gapar, systemet kraschar och kollegorna är arga. Det spelar ingen roll, för en puss kan verkligen göra min dag. Jag längtar hem, kanske jag kan få några till?

E de bra?

Magen. I dag känns den glad. Och hjärtat ter sig lätt. Själen nöjd. Fröken Duktig är tystare än vanligt. Spattman verkar ha åkt på en liten minisemester. Oj. Är det så här det känns att må rätt bra? För tillfället är läget bra. Nästan mycket bra. Vad beror detta på då? Är det min överraskningskväll i lördags, där Gullanpappan fixat barnvakt, middag på restaurang och slutligen konsert på Berns? Är det att Pussegullan i går var jätteglad när morbror kom och hälsade på med sambo? Tidigare reserverad, tillbakadragen och försiktig liten tjej när folk stövlar in hemma. Kommer inte till sin rätt, behöver mycket tid. Men i går, framåt, glad, pigg och nyfiken med ett driv som jag inte känner igen. En vilja att vara med, deltaga och synas. Kontaktsökande och aktiv. Stoltserade galant med sina få små steg hon lärt sig gå utan stöd.
Eller beror det på att i morse "pratade" fröken oavbrutet med mig, en flod av ljud, stora som små. Som hon hade mycket på hjärtat som skulle ut. Det var glada pip, frågande hummanden, en del mamm-mamm-maaa och pruttljud med läpparna. Och hur ska jag kunna återge känslan när jag sakta väcker en lugnt snusande Gullan, känner sängvärmen när jag smeker den mjuka kinden. Hur hon omtöcknat slår upp ögonen och är...glad. Direkt från första början. Magi en måndagsmorgon, för varje gång blir jag lika hisnande lycklig.
Eller är det att även i dag kommer mms från dagis, en bild på Pussegullan iförd glittrande discoklänning. Hon ser glad ut. Och ingen håller i henne. Hon står helt ensam. Texten lyder: "Nu går hon runt helt själv här på avdelningen, härligt!" De verkar så glada, alla fröknar. De är så glada för det lilla.
Eller är det gårdagens bassängbad? Jag tar mig nämligen äntligen i kragen och letar upp en rehab-bassäng i närheten, slänger ner badgrejor och glömmer hälften men kommer hur som helst i väg. Så många gånger man tänker att det ska bli av, men icke. Alltid är det något som kommer i vägen, något annat och viktigare. På plats upptäcker Gullan och jag att det är ett riktigt toppenställe vi snubblat in på. Lätt att hitta, lätt att parkera, gratis för funkisbarn, stor bassäng, i princip folktomt, anpassat med handtag, gott om plats i omklädningsrummet, varmt och skönt, bra duschar och musik i poolen. Listan över saker vi gillar med det här stället är lång! Och så fanns det en bubbelpool. Som Pussegullan skrattade i den. Över en timme plaskar hon glatt utan att visa minsta tecken på att tröttna. Till slut har hon svalt mer än halva poolen och tiden är slut, högt protesterande blir hon upplyft ur det varma härliga vattnet. Och jag känner mig som en bra mamma. Som har skapat något som kan kallas träning och kvalitetstid på en och samma gång för min lilla funkistjej. I stället för att hon får kuska med på Ica eller bara sitta i vagnen i det gråa novemberljuset får hon min fulla uppmärksamhet och kroppskontakt. Motion. Skratt. Äventyr. Vatten är bland det bästa som finns. Mitt inre bäddas sakta in i bomull, gjord av stolthet. Jag sträcker lite på mig, tänker att jag är emellanåt en rätt bra mamma. Magen. Den känns glad. Glad och stolt.

Lite bubbel kanske?

Bättre än väntat

Dags att summera gårdagens viktiga möte med Försäkringskassan här hemma gällande vår ansökan om personlig assistent. Hela dagen kändes rätt nervös och jag bara längtade till det skulle vara över, gick och rabblade olika mantra för mig själv, allt jag skulle komma i håg. De viktiga grundstenarna för att visa på behovet av hjälp:
-Hygien
-Måltider
-På och avklädning
-Kommunikation
-Annan hjälp som t ex aktiv tillsyn
Det mesta kan en normalstörd femåring klara själv, men Pussegullan behöver mycket hjälp i alla moment och hon saknar ju helt faroinsikt. Förstår inte alls om man stoppar fingrarna i kontakten blir man bränd. Därför behöver hon ju ständigt ha sitt hjälpjag vid sin sida. Viktigt, viktigt att få fram till handläggarna på rätt sätt. Handläggarna då, ja, de visade sig vara av en helt annan kaliber än kommunen. Det kändes faktiskt som de lyssnade! Ovant. Och deras nya verktyg visade sig vara ganska humant även om det var en uppsjö av frågor gällande minuter och vad vi gör med Pussegullan i vardagen. När man verkligen sätter sig ner på det sättet och börjar stolpa upp det slås man av hur mycket vi faktiskt utför varje dag och hur mycket tid det tar i anspråk. Inte konstigt att hemmet ser ut som en handgranat slagit ner. Tur att det finns andra värden i livet än det perfekta huset!
Sen gillar jag skarpt när människor kommer förberedda så gott det går och att de kommer i tid. Vår jurist från assistansbolaget var med som stöd och även om hon inte sa så mycket var det skönt.
Summa summarum så gick det väl bättre än förväntat och när de tackat för sig och gått hann jag nog dricka i alla fall ett halvt glas vin innan det var dags för rullgardinen ner. Spänningen släppte och axlarna ramlade ner en halvmeter. Nu är det bara att vänta och se om beslutet blir något hyggligt, i närheten av det vi tycker vi har rätt till. Eller inte. Hur som helst gjorde vi vårt bästa som föräldrar och berättade ärligt och öppet om vår tillvaro och vårt liv. Mer kan man inte göra.

Gulp

I morgon kommer Försäkringskassan på ett litet hembesök hos oss i vårt vardagliga stök. Från början kändes detta ganska okej och jag kände mig rätt lugn. Sen får jag höra att det kommer minst två handläggare och de har ett ”nytt verktyg” med sig, ett verktyg som både är omtalat och omfattande.
Svårt att inte se ett gruvligt medeltida tortyrredskap framför sig, där Gullanpappan och jag hänger bredvid varandra likt två oskyldiga offerlamm i någon blandning av sträckbänk och tumskruv ovanpå på glödande kol! Men. Man får hoppas på tur och minst sagt lite högre kvalitet på det hela än vad kommunen erbjuder, och man får hoppas på kunniga och lyhörda människor. En av handläggarna ringer på min mobil när jag är på toaletten och lämnar ett meddelande som tar säkert tio minuter att lyssna av. Han säger bl a att mötet kommer bli ”krävande” och ta ”några timmar i anspråk”. Att vi ska vara noggrant förberedda med våra uträknade minuter och att vi bör vara inställda på någon form av mangling. Nu börjar lugnet fly sin kos och små nervösa spindlar krälar i min mage. Och Pussegullan är alltså tänkt att vara med. Undrar hur man ska göra när hon då efter 5 minuter har tröttnat på vuxna som pratar, inte bryr sig om henne och böcker som hon läst ut? Hur ska jag kunna hålla fokus på beräkningar och nya skräckinjagande verktyg när man har henne gnagandes på ena vaden? Upplägget känns minst sagt märkligt. Våra starka kort är vår kontaktperson på assistansbolaget, den sakliga och trygga. Och vårt ärliga behov av hjälp. Som man kan hoppas att Försäkringskassan ser och hör. Lycka till säger jag till mig själv, och försöker tappert gaska upp mig. Det går sådär och spindlarna väver snabbare och snabbare, sina trassliga nervösa nät i min magsäck.

Short Message Service med glädje

De senaste dagarna har jag fått lite roliga sms-rapporter från dagis, slås ännu en gång hur engagerad och motiverad personalen är där nere. Fröken M skickar från sin privata mobil och hennes meddelanden innehåller många utropstecken och glada gubbar:

"Kul händelse på gympan, Gullan GICK 11 STEG!!! :-) "

Och man känner hennes glädje, trots att texten är just det, bara text.
Nästa som kom lyder:

"Nu är Pluttan på G, nyss gick hon från aktivitetstavlan i lekrummet till dörren mot ut mot torget!!! :-) "

Inte för att jag vet riktigt hur långt det är från tavlan till dörren men man kan väl föreställa sig en meter eller så? Och fröken M börjar nästan gråta när hon tänker på det, berättar hon för mig senare. Tänk att man kan bli så otroligt glad i hela kroppen, ända ut i hårtopparna som liksom krullar ihop sig. Om det inte var så mörkt utanför och regnet strilade, skulle man kunna tro att det är vår och att jag satt med häcken mitt i en blomstrande tulpanrabatt. Med ett fånflin över hela ansiktet.

Älskade pjatt!

Novembermörkret har precis börjat ge med sig när vi anländer till dagis tidigt i morse. Molnen hänger låga, gråa och baktunga över oss, snålblåsten viner runt våra huvuden när vi packar ur bilen med väskor, mössor och vantar för att börja vår vandring mot grinden. Samtidigt stannar en bil bakom oss och en liten pjatt hoppar ur. Han får syn på oss där vi håller på och meckar i bilen, utbrister glatt: HEJ GULLAN! Vinkar frenetiskt. Sen springer han mot grinden för att han ska minsann hålla upp den åt oss, detta meddelas också till hans mor som ler lite mot mig. När vi väl krånglat oss igenom grinden, det är ju ingenting i vår värld som någonsin går snabbt, fortsätter vi färden mot dörren. Pjatten hoppar före och vill hjärtans gärna även hålla upp den klumpiga ytterdörren. Precis när vi ska gå in säger han riktat till mig; vet du, jag tycker JÄTTEMYCKET om Pussegullan. Jag stirrar på honom och blir lite torr i munnen, flackar med blicken och är rädd att jag ska kanske börja gråta. Eller skratta. Lite oförberedd på den oväntade bekräftelsen och kärleksförklaringen till mitt avvikande barn. Pjattens mamma räddar mig genom att säga; ja, hon är väl en söt tjej, visst tycker du det? Pjatten nickar förnumstigt; Mmmmm. Det tycker jag (med eftertryck). När jag har lämnat, vinkat och går ut från dagis är det precis som molntäcket spricker upp och känns mindre kompakt. Jag anar en blå fläck och en ensam solstråle. Eller kanske sitter den bara i min själ?

En bra rulle är ju aldrig fel

Titta nu, riktigt riktigt noga. Det är ingen som håller i!

Natt på museet

Fredagen bjöd på en kväll på Tekniska museet där utställningen om viktiga uppfinningar kryddades med våra svensktillverkade pacemakers! Man bjöds på mat, dryck och en massa spännande gruppövningar som exempelvis en virtuell obduktion, sant eller falskt tävling och utmaning i dans. Roligt och lärorikt. Klumpen i halsen känns påtaglig när jag tänker på att snart är mitt jobb ett minne blott, snart kommer vi inte finnas kvar med vårt livsviktiga arbete. Sorgligt och påtagligt, ju mer tiden går.

Analys av dödsorsak

 

Våra pacemakers i montern
 

                                                                      

Kollega och flygmaskin

Upp och i väg

Efter många dagar i hemmets lugna vrå så fick då Pussegullan gå upp tidigt i morse och tvingades raskt in i vardagen. Med torra koppor var det dags att helt enkelt gå till dagis, kan nog vara bra eftersom hon börjat ruttna på sina vabbande päron och fullständigt kommit ur de vanliga rutinerna. Nervös sitter jag på min stol på jobbet och väntar på att de ska ringa. "Hon är trött och orkar dåligt". Eller "det finns koppor här som inte alls är skorpor på, kom och hämta NU". Lite Spattman över mig helt enkelt. Försöker verkligen komma på varför jag oroar mig så mycket och vid så många tillfällen men det är svårt att komma på orsakerna. Min kvalificerade gissning får bli att det har med kontrollbehovet att göra. Men det är väl tur att man har sina spioner ute för att pejla läget. Mormor mailade en rapport:

"Vi gick ner till dagis för att hämta hem bilen. Vid dagiset ser jag lilla Gullet med sin gåvagn i full fart. Det protesteras lite för hon ville hellre gunga sa fröken C men tyckte att hon behöver röra på sig lite också. Vi stod och pratade en stund vid staketet. Gullan verkar helt ok och glad i alla fall än så länge. Bra att hon får gå och motionera en smula. Då kommer hon att sova gott sedan. Tror inte att de ringer i alla fall."

Jag ler och ser bilden framför mig, hur Pussegullan tycker det är kul att vara tillbaka. Hur hon kutar fram med sin Key Walker på gården. Men det där med att sova gott sedan verkade inte alls stämma ty när vi ringer för att påminna om penicillinet, ja då får man höra att fröken inte alls behagat sova. Händer alldeles för mycket roliga saker på dagis. Och förmodligen stämmer väl inte sovtiden heller. Blir kanske en trött liten pjatt man får hämta i eftermiddag?

Mor, kära mor

Mitt bland vabb och koppor händer faktiskt en del roliga saker också. Pussegullan har ju alltid varit en ganska tystlåten liten tös, hon har sparat på krutet när det gäller att göra ljud. Men nu på senare tid har hon börjat ljuda lite mer än innan, mycket vokaler som sjungs i varierande tonlägen. Och tro det eller ej, hon verkar vara på gång med sitt första ord. Inte för att ordet är helt förankrat med objektet till 100%, men ändå! Vilket är då ordet? Många gissningar har det varit, om Gullan någonsin skulle säga något och i så fall vad. Det blev...mamma. Fantastiskt. Fast det kommer lite i omgångar: MMMM...MAAA...MAMM...MAMM...A.
Makalöst. Magnifikt. Magiskt. Mamma helt enkelt. Mamma. Pussegullan säger mamma.

En blöt fars dag puss

Eftersom vi håller på att traggla oss igenom hela världens sjukdomar just nu så har tid till att shoppa en fars dag present varit svår att finna. Men Pussegullan knådade bullar så Gullanpappan fick nybakat med kärlek till kaffet. Och så fick han en stor blöt puss på morgonkvisten. "Bättre än alla strumpor och slipsar i världen" sa han efteråt. Det lilla är ibland utan tvekan bäst. Är det något jag alltid tyckt väldigt mycket om hos Gullanpappan så är det hans skratt. Och när han skrattar med Gullan fladdrar mitt hjärta i bröstet. Som en fjäril på en sommaräng full av mandelblom.

Vi komma, vi komma från Vattekoppeland

Jodå. Det är ingen tvekan om att det är tvättäkta vattkoppor som kommit till vårt hus. Inte är det kul med små och stora blåsor över hela den lilla Gullankroppen, och det kliar något förskräckligt. Men det positiva är att denna sjukdom slipper man se igen, till skillnad från alla förkylningar och kräklingar som florerar på förskolan. Så vi vabbar vidare och sjunger glatt i kör "Jag är en prickig korv" istället för "Jag är en austronaut". Och "Vi äro streptokocker allt i från Skaraborg". Man har inte roligare än sina koppor.

Tre överraskningar i en!

Hela dagen har jag försökt få ner orden från gårdagens show med Glada Hudikteatern, deras föreställning "Live in concert". Men det är väldigt svårt att återge och hitta rätt formulering för att beskriva detta annorlunda evenemang. Det liknade ingenting jag sett förut. Det var omtumlande och känslorna var många och starka under hela kvällen. Stundtals hade jag riktig ståpäls, för att sedan stryka med handen över min kind, övertygad om att tårarna trillade. Vid nästa nummer skrattar jag så jag får ont i magen. Tänkvärt, mäktigt och stort. Och helt enkelt bara underbart. Ni som inte har sett dem har en fantastisk första upplevelse kvar, får ni chansen att se dem så bara ta den. Pär Johansson for president, I say! Man känner sig fullständigt nyduschad, en dusch av värme och ljus som kommer leva kvar hos mig länge. På Cirkus sitter vi alla där, fångade i gemenskap med dem på scenen. De som lever genom teatern, de som gör kvällen magisk. De funkisar som säger det enkla och självklara: "Jag är jag, du är du och vi är OK som vi är".
Däremot är det mindre magiskt hemma just nu. Pussegullan har helt enkelt förvandlats till ett Kinderägg! Först blev hon förkyld igen (den ljusa chokladen på ägget), sen blev det konstaterat halsfluss hos farbror Doktorn i går (det vita på insidan av skalet) och slutligen har hon fått ett helt gäng prickar lite här och var över hela kroppen (leksaken inuti). Stark misstanke om vattkoppor. Kan man verkligen vara så sjuk på en och samma gång? Trotsar man inte någon form av naturlag då? Jag har i princip inte sovit något på fyra nätter och är så trött så jag ser dubbelt. Därför var det skönt att få en stund för sig själv i morse. Hos tandhygienisten. Och medan hon gräver sig längre och längre in i mitt tandkött med den glimmande metallkroken somnar jag.

Höga förväntningar

Avbrott i sjukdomens träsk och teaterbesök!

Text som gör ont

Man har fått många intyg med post under de åren Pussegullan har funnits. Och fler lär det bli i en aldrig sinande ström? Många rader har plitats ned av kunniga människor som funnits i vår närhet under en tid. Senaste tillskotttet i samlingen är ett färskt dokument från hab och trots att jag vet att det är fruktansvärd läsning måste jag riva upp kuvertet direkt och plöja igenom. Enda sättet att tackla det på. Och visst, jag känner tårarna bränna. Svider i halsen. En enda lång lista på allt min dotter inte kan och alla stora svårigheter hon har. Svart på vitt. Varje mening börjar med "hon kan inte" och faller tungt i min trötta kropp. Inser att det är ju nödvändigt men varför ska man behöva skriva och läsa sånt här? Varför måste mitt hjärta gå sönder varje gång jag läser, när jag är fullt medveten om sanningen? Varför gör det så vansinnigt ont?

Brev från habiliteringscenter till LSS-handläggarna.
Brev jag önskar jag aldrig fått.
Brev jag önskar ingen fick.

Förkylningstroll överallt

Man undrar i sitt stilla sinne. Hann vi ens bli friska innan vi blev sjuka? Eller har samma gamla förkylning bara tagit nya tag? Fröken Spattman växer till sig och hotar ta över mitt sinne, jag känner oron vända sig i magen. Pussegullan har ont i halsen och vill inte äta. Jag proppar i henne Alvedon för att få i lite soppa i magen. Det går trögt. Hon verkar ha så ont att vatten känns som flytande sandpapper. Trött. Och det är bara november. Hela långa vintern kvar med alla baciller och virus. Som grädde på laxen så möter jag grannen när jag går ut med soporna. Vi tjabbar lite om sjukdomar och hon säger: ja tänk, jag har inte haft en enda vab-dag på hela hösten. Precis var man vill höra. Inte. Hur friska barn alla andra har, hur inte alls efter de kommer på jobbet. Hur de inte alls ligger vakna på nätterna och lyssnar på hostande och fräsande. Jag går in, stänger långsamt dörren och känner mig helt grå. Som en uråldrig vätte.

Jaha, har du barn?

Vad är det med frisörer egentligen? Får man på frisyrhögskolan lära sig att man alltid ska fråga sin kund två saker? 1. Vad jobbar du med? 2. Har du barn? (Och så ett stort antal följdfrågor som kommer smattrande beroende på ditt svar och barnets ålder). Kan vi inte bara prata om vädret? Eller situationen i Syrien? Eller om priserna på Willys? Men icke, när jag väl släpar mig i väg med kalufsen får jag alltid dessa frågor. Och man ruttnar lite på att svara; jo jag har en femåring med en utvecklingsstörning vilket innebär bla bla bla (och så allt om vår situation vilket innebär att en enkel klippning tar cirkagurka 14 dagar). Och som grädde på laxen har jag blivit av med jobbet, så något arbete att tala om har jag inte. Åh, hurfh vilken tragisk person och vilket vedervärdigt fattigt liv jag lever. Äh. I dag hittar jag på att jag har tre välartade barn som spelar piano, ishockey och går på en välkänd barnakademi här i Stockholm. Och så har jag ju tröttnat på att vara hjärnkirurg på Karolinska, därför har jag nu bytt karriär, sadlat om och blivit utbildad austronaut. Jag och Christer F sitter på bänken med våra hjälmar under armen, i väntan på nästa space shuttle. Nyklippt och fin. Men det syns väl inte sen när jag drar på mig rymddräkten?

Min tand är lös...

...den är jättelös! Så lös att den tappades i går. Pussegullan har tappat sin första gadd. Tycker det var alldeles nyss som de där små risgrynen tittade fram ur tandköttet. När vi hade ätit en pannkaka stod den lilla tanden åt fel håll och pekade rätt in i munnen. Jag hajar till, lutar mig fram och utbrister: Men håller du på att tappa en tand, unge?! Och ja, sen låg den bara där, så pytteliten i min hand. Den vita tingesten. Och kvar i munnen blev ett hål som noga skulle beskådas av fröknar och barn på dagis i morse. En del saker på Gullan är tydligen samma som på helt vanliga barn, nya tänder på gång! Och när jag tappat den blir jag en gammal tös, min tand är lös, åh min tand är lös.



Den till vänster är nu ett minne blott.



Gilla!

Förändringens vind blåser friskt över nejden. Pussegullan verkar göra en del små nya saker just nu. Inte bara krabbgången som i sig är rent fantastisk, utan även annat smått och gott. Hon verkar sällskapssjuk. Hon har koll på var jag är i huset. Hon vill inte vara ensam i ett rum. Hittills har man kunnat parkera fröken på golvet med ett gäng leksaker medan man själv irrar omkring i vardagens alla måsten, startar tvättmaskinen, sätter på potatisen, springer upp och ner, byter om, bäddar och tänder lampor. Det är numera mörkt om kvällarna! Då har hon suttit där snällt, nöjd med lite prylar. Men nu river hon runt ett par minuter bland sakerna jag omsorgsfullt lagt fram, kastar dem åt sidan och sätter sen fart efter mig. Är jag i sovrummet hoppar hon dit, är jag i arbetsrummet så nog sjutton kommer hon över tröskeln och in bland papper och böcker. Det är en ny sida man kan skåda, en sida där hon söker kontakt på ett helt annat sätt än tidigare. Höjdpunkten var i går när jag kom hem, då sken Gullan upp som en liten sol när jag stod i hallen och så blev det eld i baken. Grodskuttade på sitt eget speciella sätt raskt fram till mig och klappade händerna när jag rörd berömde henne för att hon är så duktig. Man kan sannerligen undra vad som pågår i hennes huvud, men man lär väl aldrig få veta. Men denna nya sida är så rolig, och man känner så mycket mer själv. Känslorna bubblar och får knappt plats i kropp och knopp. Man blir glad och upprymd, ja i det närmaste lycklig. Funkisbarn är ju många gånger subtila och svaga i sina signaler, så som förälder får du ju inte alltid det gensvar du hoppas på. Ibland kan det kännas rent nattsvart när man håller på och kämpar. Tränar. Lockar. Försöker. Men så kommer de, de små underbara ljusglimtarna där du får en respons och hela världen glittrar i färg igen. Borta är den svartvita söndertvättade tröttvärlden. Hade detta fenomen som Pussegullan gör just nu haft en sida på Facebook så är det bara att gå in och gilla. Starkt.

Tisdagsleendet

I går var kommunens handläggare på dagis för att intervjua fröken M om Pussegullan. Detta i samband med vår ansökan om utökning av timmar. Härvan som i mina ögon ter sig oändlig och utan slut, detta var del 1142. Jag fick inte närvara men försökte samlat övervinna mitt gigantiska kontrollbehov och bara lita på att fröken M gör ett bra arbete, fokuserad och koncentrerad. Hon tänker verkligen till och väger orden på guldvåg. Men min farhåga är att det konstruktiva fakta som går in, mals sönder och samman i handläggarens långsamma kvarn, och kommer ut som något helt annat. Något ruttet. Något icke fullständigt, något som saknar förankring i verkligheten. Fröken M säger helt sonika till handläggaren: "nämen, jag tycker du ska känna hur tungt det är att lyfta henne. Ta upp henne från golvet och bär henne dit bort" (pekandes). Strålande. Hur ska man annars få ett grepp om alla de många förflyttningar vi hjälper Gullan med varje dag? Och jag kan riktigt se handläggaren tafatt stamma något om hur, var, när, öh....för erfarenhet av funkisbarn har hon ju inte sen tidigare. Jag får det hela återberättat i morse när vi kommer till dagis och jag anländer som vanligt för sent till jobbet och mitt morgonmöte. Men vad gör väl det? Vad gör väl det när fröken M blinkar till mot mig och säger som avslutning innan jag försvinner ut genom dörren i det gråa höstregnet: "vet du, jag satte upp din artikel i personalrummet så alla kan läsa den". Jag blir snopen och röd i ansiktet som en nykokt kräfta. Ovan vid beröm, ovan att bli sedd och hörd. Ovan vid att någon tycker min text duger att sätta upp på en vägg! När jag väl sitter i bilen och ska vrida om nyckeln ler jag lyckligt. En gubbe som går förbi utanför med en ihärdig lövblås stirrar förundrat på mig. Ser förmodligen extremt fånigt ut med en leende mamma som ser ut som en stor gul smiley i hela ansiktet. Det sitter kvar ett bra tag.

Musikbloggsinlägg

Goda nyheter! Världens bästa band ska släppa ny skiva och sen blir det turné nästa sommar, jag tittar på nya videon, ler förtjust och kan inte hålla mig från att slicka lite på skärmen...
Blir det kanske Köpenhamn? Eller blir det kanske London? Eller varför inte både och?

Depeche Mode, bättre blir det inte.

Då var det dags att gå hem, eller?

I morse var hon faktiskt för rolig, lilla Pussegullan. Skrattar fortfarande till när jag tänker på det. Vi var extra tidigt på förskolan för att ha en avstämning med fröken M inför måndagens besök, då kommunens handläggare kommer dit. Den förträffliga handläggaren som nu ska göra ett nytt försök till utredning och en annan kan bara hoppas att hon lyckas bättre och kommer närmare sanningen denna gång. Förväntningarna är låga, men vem vet? Kanske hon smäller till, tar ett djupt andetag och skriver på direkt när hon inser vår verklighet? Mja. Hur som helst, jag lämnar Gullan bland leksaker på golvet och går på mötet. Ca 40 minuter senare kommer jag tillbaka och Gullan får genast syn på mig. Hon spärrar upp ögonen och tar två grodhopp mot mig. Under några ögonblick så visar hon många känslor på en och samma gång; förvåning (va?! Är du kvar eller har du kommit tillbaka??), glädje (ja, hon ser faktiskt uppriktigt glad ut när hon ser mig) och till slut beslutsamhet (här sträcker hon uppfodrande upp armarna mot mig). Jag lyfter henne, hon vänder sig mot fröken M, höjer handen och vinkar glatt. Nu är det dags att gå hem! Tack för i dag! Snacka om att ha koll på läget, vad som gäller när jag kommer in i det där rummet. Jag upphör aldrig att förvånas, hur mycket glädje som ryms i mitt hjärta över denna tjej, detta lilla mystiska underverk som valt att komma in i mitt liv och ha mig som mamma. Denna lilla ängel som gör så små saker, som betyder så mycket.

Krabbgång

Jag vet inte hur många gånger eller hur många månader vi har tränat på krabbgång, jag och Pussegullan. Det är många. Och sjukgymnasten som varje gång vi ses påtalar att det är så viktigt. Vi har nött, blött och stött steg i sidled men Gullan har inte verkat fatta meningen alls. Tröttnat fort och velat något annat. Men nu händer det saker i stugan. Helt plötsligt steppar hon i sidled, hållandes i det som finns i närheten såsom den mycket spännande diskbänken. Lådorna som hittills varit så kul att stå helt still och dra i, ut och in, riva ur alla saker och kasta på golvet, står nu övergivna och orörda. Blir kvar där de är. Istället steppar hon vidare, tar sig långa sträckor med hennes mått mätt, och hittar precis allting som fått ligga i fred. Men nu är det slut på det, hon sliter i knivar, ägg, smörpaket och armarna är både snabba och lååånga. Roligast är knappar och rattar. De ska vridas om, gång på gång. I går stängde hon av miccron när jag skulle värma mjölk till kaffet. Skulle tydligen inte vara någon mjölk inte, i alla fall inte varm. Nu gäller det att hålla i hatten och se om sin spis innan det blir bränd baby.

Tvåhandsgreppet för att nå maximal effekt på spisen!

Hmmm. Ja, 28 minuter bör räcka tror jag...

Rykande färsk!

I dag kom nya numret av tidningen från Anhörigas riksförbund (AHR). Och min krönika tyckte de tydligen var värd att publicera även denna gång, konstaterar jag lite stolt! När jag lämnade den till redaktören för några veckor sedan kändes den sådär lagom upphetsande men nu när den fått smälta lite så var jag trots allt nöjd med slutresultatet. Men det var rackarn var lång den blev. Undrar om en enda själ i Sverige orkar läsa klart?

Senaste krönikan...

...utan slut?

Köp det, ja köp det i dag

Ännu en vän har nyligen fått diagnosen bröstcancer. En funkismammakompis dessutom. Som om vi inte har nog med bekymmer, kan man tycka? När hon berättar säger jag förtvivlat: säg vad jag ska säga nu för jag har tappat orden. Det får bli en stor varm kram istället. Jag känner klumpen i magen resten av dagen och hon finns nu i mina tankar. Aldrig har jag känt mig så motiverad till att köpa rosa bandet. Var nionde kvinna drabbas någon gång i livet. Med risk för att låta som en levande reklampelare: köp det du också. Redan i dag. Allt utom 1,50:- (som är tillverkningskostnad) går till Cancerfonden och bidrar till ökad överlevnad och livskvalité för de kvinnor som drabbats, och som kommer drabbas.

Köp två!

Sångfågel

Det är så lustigt, på kvällarna när Pussegullan ska sova så håller hon en egen liten show innan ögonen stängs ner för natten. Hon sitter där i sängen och ser sig själv i spegeln, håller långa monologer på ett språk som ingen begriper. Men det allra bästa är när hon sjunger. Hon kvittrar som en liten fågel där hon sitter, ordlösa sånger som går upp och ner och rakt in i hjärtat. Har försökt många gånger att fånga det hela med kamera eller mobil, men så fort man närmar sig dörröppningen får hon syn på mig och då är det direkt stopp på föreställningen. Så jag sitter helt enkelt utom synhåll på en liten pall utanför rummet och bara lyssnar. På min egen lilla lärka. Som tittar på sin spegelbild, vickar på huvudet och gör mängder av miner. Jag sitter där tills jag inte kan hålla mig längre utan frustar av skratt när jag hör henne drilla, det går helt enkelt inte att låta bli. Hur grå och sur din söndag än har varit, så blir den vacker och gyllene av den fantastiska kvällssången.

8 månader, jag minns hur det var

Springer förbi en kiosk med massor av skvallertidningar på lunchen, en av rubrikerna lyder i fet och stor stil:

"Silvia till Victoria: Jag är allvarligt oroad över Estelle"

Blixtsnabbt är tanken där i mitt huvud: vadå, utvecklas hon inte som hon ska?

Tick tack tick tack

Vissa dagar har man flyt. Bra flow. Att beräkna tiden som går åt när man ska i väg på besök här och där med Pussegullan är till synes en nästan omöjlig uppgift. En del gånger får man sitta i ett sterilt väntrum där fröken tycker tillvaron är stentrist, hon vrider sig och gnäller. Vill iväg. Dessa gånger har man förstås kommit alldeles för tidigt, så man får sitta där med sitt gnällnystan i 35 minuter. Andra gånger tar det helt plötsligt dubbelt så lång tid som man beräknat eller så gör man en tankevurpa och får så bråttom så skuggan knappt hinner med. Sladdar in i byggnaden ungefär med 3 minuters stressad försening i benen. Bara att hämta på dagis är ju en process när det ska pratas och stämmas av, lämnas papper och packas ner kläder. Tidsoptimisten räknar ju inte heller med att hamna bakom hästsläp, fastna i vägarbeten eller inte hitta p-plats när man kommer fram. Stockholmstrafiken kan vara allt annat än nådig, den är svårberäknad och nyckfull. Och tröttsamt tidskrävande. Men i går när jag och Gullan skulle till ortopisten hade vi bra flow. Till dagis, in där och snabb upphämtning, inga mankemang på E4:an utan raka spåret. Gott om parkering, automat som fungerar och jag hittar rätt mottagning direkt. Med 4 minuter till godo anmäler jag oss i receptionen! Visserligen är jag svettig på ryggen och hann inte kissa men ändå. Efter besöket är det en stund kvar på parkeringsbiljetten, jag ger den till en tant med vitt hår och hon ler stort och tackar. God. I bland blir jag lite imponerad av mig själv, och det måste man få bli. Inte för att jag ger bort en biljett men för att jag oftast har tungan i rätt mun. En jäktad funkismamma som alltid har ena ögat på klockan och foten på gaspedalen. Alltid på väg till eller från, alltid pusslandes och beräknande. Av tiden och tidsåtgången. Check av to do listorna och bocka av en sak, för att sedan boka in två nya besök.

De albanska ankorna

Många av vännerna i grannskapet har städhjälp och varje tisdag när städtanten kommer med moppen under armen stirrar jag avundsjukt. Följer varje steg där hon raskt och effektivt går gatan fram, redo att röja och fara runt i en sisådär 8 timmar hemma hos någon. Har hört ryktet att hon tom tvättar all smutstvätt som aldrig tar slut. Bara en sån sak! Men nu har jag hittat ett billigare alternativ, de albanska ankorna. Eller var de från Algeriet...? Eller Afrika? Eller Askersund? I vilket fall så är det halva pris som gäller och de importerade Kalle-kopiorna gör ett hyfsat bra jobb när man väl förklarat att rosa Gullanstrumpor inte kan åka med vita t-shirts. De är en plattfotad trio som verkar genuint intresserade av tvätt och skulle det bli tjafs kan man bara säga åt dem att hålla näbben. Gullanpappan har döpt dem till Tjattarna eller "Chattarna" om man ska vara lite mer 2012.

 

 

Ankor i tvättmaskin efter spontant påhittad pedagogisk gömma-hitta lek med Pussegullan.
Att forcera en tröskel kan vara svårt när man kryper, men inte om man är på ankjakt!

På snabb shoppingtur

Efter några dagar som en klubbad säl i sängen så reste sig den i princip feberfria mamman upp på darriga ben och insåg att nu går det inte an att vara sjuk längre. Ingen halsfluss denna gång tack och lov, men en förkylning som visar sig vara både envis och kompakt som natten. Och i dag har även en ny bubblare i sjukdomsklubben skrivit upp sig på medlemslistan, Gullanpappan verkar ha fått samma virus. Han hostar som en get. Och jag behöver väl inte gå in mer i detalj hur det är när män blir förkylda. Hrmhm. Den som klarat sig bäst visar sig vara tappra Gullan som harvat friskt hela veckan på dagis och varit tipp topp glad i helgen. På förmiddagen i dag tog sjukdomsklubben sig i kragen, två tabletter var och så for vi på en absolut nödvändig tur till en affär där vinterskor för barn var en het sak att inhandla. Inte en kotte i hela affären kl 10 när de öppnade men när man svängde runt hörnet var hela barnskodelen fullspäckad med föräldrar hållandes mätsticka och skrikandes på ungar. När man handlar med Pussegullan får man hålla till godo med att slänga en snabb blick över axeln på sådant man eventuellt själv skulle vilja kika på, t ex en ny träningstop. Ibland stannar fröken till och vill gärna titta extra länge på något och då har man ju lite mer tid på just den avdelningen. I dag kände hon för att stanna på först hockeyhjälmar och sedan på avdelningen kåsor, tält och jakt. Man kände väl att det var sådär akutellt för dagen. På avdelningen träningskläder för tjejer fanns tydligen inte ett smack att titta på, nej för där skulle det rusas förbi. Pussegullan har från att ha varit ganska tyst när man drar runt i affärer börjat göra lite mer väsen av sig. Minst sagt. Hon låter som en sjölejonunge och klappar gärna händerna, det är inte många som missar när vi kommer. I dag upplevde jag en herre som verkligen stod och stirrade på oss när hon glatt hörhhff-hörrff:ade sig runt. Undrar om man någonsin vänjer sig vid sådant? Inte speciellt schysst tycker jag, att bara tok-glo på ett ganska ofint sätt, men något säger mig att det är nog till att vänja sig helt enkelt. Även funkisbarn har rätt att handla vinterskor utan att bli blängde på, har jag lust att skrika till glosögda gubben. Men jag har fullt sjå med att snyta näsan, torka svetten på ryggen och hålla reda på skokartongen och Gullan. Får bli nästa gång kanske. Eller så får jag träna på att hålla huvudet högt och hakan stolt. Och låta det studsa bort, rinna av. Det tar säkert en sådär 40 år att lära sig så på hemmet kommer jag vara något av en expert....

Ögonblicksuppdatering

Läge: Horisontellt
Temperatur: 38,5 med tabletter
Föda: Te och rostad macka
Utseende: Levande död som krupit upp ur jorden
Underhållning: Somna med läsplatta på magen
Humör: Tänk citron
Prognos: Eventuell halsfluss
Missar denna dag: En hel bunt viktiga saker
Missade i går: En efterlängtad date med knasmamman
Framtida plan: Ligga kvar i sängen och samla kraft
Läge förra året så här års: Likartat

Ja, vad jag gillar hösten. Speciellt de soliga dagarna med hög klar luft och löv som är guldgula.
Och alla dagisbaciller.Som siktat in sig på just min arma kropp.

Ny medlem i familjen hjälpmedel

Senaste i hjälpmedelsfamiljen hemma hos oss. Den smått ångestframkallande klumpedunsvagnen. Den som är lite för stor och lite för bastant för att kunna tas för en "normal" vagn, en helt vanlig sulky som ett vanligt barn åker i. Emellanåt slår det en som en knytnäve i mellangärdet, vi är inte en vanlig familj och vi har inget vanligt barn. Vi har ett barn som behöver en stor vagn. Och en rullstol. Men mer om detta senare för i dag var det endast vagnen som kom hem till oss och det kanske är tur att man får vänja sig vid en sak i taget. Jag blänger på den där den står i hallen, jag tycker den är lika stor som Närke. Gillar den inte. Vill inte ha den. Vill köra ut den. Tycker den skriker handikappad. Jag kliar mig i huvudet och undrar om man anpassar sig, att den är en svart grop på vägen som jag ska ner i för att sen kunna fortsätta. Man får ta en sväng på stan och se hur den känns. Strunta i folk som glor. Det var i alla fall en liten tjej som gjorde tummen upp för jättemegastorabamsevagnen Allan, Pussegullan satt bra i den och monstrade sig glatt framför hallspegeln. Ja, det är väl så. Sätt dina egna mörka tankar i ett hörn nu och tänk istället på vad hon behöver. Hon behöver en vagn då hon inte orkar gåträna. Hon behöver en vagn där hon kan sitta och titta på träd, skyltar och bilar. En vagn där hon kan åka och upptäcka världen, få vara utomhus och komma en bra bit in i skogen på små upptrampade stigar. Hon tittar på mig som för att säga: "hey mama, den är faktiskt rätt OK." Jag intalar mig det några gånger, det är en OK vagn. Den är O K E E E E J. Men lyckas inte låta så övertygande så jag tror mig.

Taa daaa!
 Här sitter jag väl bra?

Soliga söndag

I dag var det två solar som sken i kapp, en på den knallblå himlen och en som fick åka skrinda runt ön. Och trots den mycket dåliga natten med lite sömn känner jag att pusselbitarna ligger rätt i kroppen och balansen är synkad, så är det ofta när Pussegullan är på sitt bästa humör. Glad och positiv och det mesta är riktigt roligt...

Det som aldrig blev

Fastnar framför nyheterna och de visar ett reportage som berättar att simskolor ska beskattas högre så de blir tvungna att höja priserna på simträning för barn. En näpen 4-åring intervjuas av reportern. Jag häpnar när jag hör hur hon extremt lillgammalt och utförligt berättar vad som är så kul med simningen, hur den lilla blonda flickan slänger sig med långa flerordsmeningar, avancerade ord och uttryck. Kan 4-åringar vara så duktiga? Sekvensen efter visar hur hon stolt vinkar till sin far när hon står på bassängkanten, ropar: ”titta nu pappa, när jag dyker ända ner till botten!!”

Jag tänker bittra tankar. Där skulle jag stå. Se hur Pussegullan dök ner i det blå och kom upp som en sprattlande fisk med ett stolt leende. Hon skulle lära sig simma. Ta silverfisken och simborgarmärket. Jag stirrar stumt på tv:n och tänker att det är verkligen skit att det blev som det blev, vissa dagar är det riktigt skitjobbigt rent ut sagt. Att man aldrig kommer se sin dotter stå där på kanten och ropa att nu tänker hon minsann hoppa i helt själv. Jag gör en grimas åt fyraåringen, ungefär som om det skulle vara hennes fel, och knäpper av med ett bestämt grepp om fjärrkontrollen. Sväljer det som aldrig blev och undrar om jag alltid kommer följas av en svart tanke. Går mot sängen och väntar in en ny dag.

Memory lane

Emellanåt måste jag titta på Pussegullans bebisbilder. Att hon varit så liten. Och så söt. Tänk om man vetat då vad man vet nu. Tänk om man vetat vad som kommer framöver. Kanske tur att man inte vet ett smack om framtiden ändå. Leva i nuet och le när man ser den där lilla glada gurkan på fotografi. Lika glad i dag som då.

En mini-Pussegulla!

Lite för laid-back

Fröken Spattman har varit ganska tillbakadragen vad det gäller sjukdomar ett tag. När hon är som värst sitter hon konstant på min axel och spattar upp mig. Nu har vi varit förskonade ett tag, fått vara hyfsat friska. Det har medfört att Spattman skriker med mindre bokstäver och jag slappnar av. Blivit nästan lite blasé.
Det ska man aldrig bli. Det har gått så långt att dagis kan ringa mig på mobilen och jag gör bara på mig lite grann i brallan för jag tror att något har hänt. Nu kan jag nästan tänka att de vill inte ropa "kom och hämta sjukt barn" i luren utan kanske bara vill fråga när ridningen börjar? Nästan, kan jag tänka det. Men bara för att man går här och lullar och Spattman har krympt så händer det som får mig att starta upp spatteriet igen. Gullan blir lite kräkeldålig i helgen. Och av tre möjliga lyckas hon träffa samtliga tre taskiga förutsättningar. Nämligen en kväll då jag och Gullanpappan går på bio för första gången på år och Gullanmormor är barnvakt. Det var det första. Det andra är förstås att det händer i sängen bland kuddar, täcken och gossedjur. Och den tredje saken som går åt skogen är givetvis att det sker på landet med ingen tvättmaskin och en halvdassig dusch. Suck. Och så var spattet i gång. Det har gått för bra, lite för länge. Gullan själv verkade pigga på sig efter omgången och visade sen inte några sjukdomstecken alls. Helt oförklarligt kräkel. Jaha. Men tro inte att jag sov en blund på hela natten, icke sa nicke. Jag ligger vaken och studerar mitt sovande barn med Spattman skrikandes och gapandes över huvudet. Väntar på att något ska hända. Man får aldrig vara glad, en riktigt bra film men ett inte så muntert avslut på kvällen. Och stackars mormor får kuta omkring med barnet under armen och kräkellakan i den andra medan vi är på väg hem. Ja jösses, hon lär nog aldrig mer vilja vara barnvakt. Man ska hålla sig hemma helt enkelt, helt utan planer. På en galonförsedd madrass med tvättmaskinen laddad, ett nytt paket tvättmedel och hinken i beredskap. Dubbelsuck. Och måndag med seg skalle. Lär bli en lång vecka...

Hur du vet att det är dags att städa!

Ha! Det har varit mycket den här veckan. Och nu ser man resultatet i hemmet. Grejen är inte att dammråttan ligger där på golvet, redo till språng. Grejen är att dammråttan har en stor klan bakom sig, en gigantisk familj och de är alla hungriga.

Köttätande råtta på jakt efter mina tår...

Svamp

Dagens spontana kommentar kommer från en kollega och den suger jag åt mig som en svamp. Ibland ska man bara göra det. Glädja sig och ta åt sig. Av sådant som kommer farande helt oväntat. Inte fundera så mycket utan bara ta in det, vem vet när det kommer något snällt nästa gång? Vet att denna kommentar var ärligt menad och kom från hjärtat. Vad sa människan då? Jo:

Fan vilken trevlig människa du är egentligen!


Strunt i Jante idag, jag är trevlig! Tydligen.

I stallet i stället

I går var det premiär för Pussegullan och mig på funkisridningen efter att ha stått i kö länge. Det är allt roligt att stallet är samma stall jag hängde i som ung hästtjej, fast nu är det ombyggt, nytt och fräscht. Jag smög runt i stallgången för att leta efter mina gamla favorithästar Mysak, Costello och Eliza. Och så Lothar. Tänk Lothar. Den svarta pensionerade polishästen som var groteskt stor och muskulös. Om man fick välja häst sist av alla så fick man alltid Lothar direkt. Lite farlig kändes han. Stod längst in i en jättestor box i det större stallet, där smög man in på sina små fötter medan alla andra i gruppen gick till ponnystallet. Lothar var så hög i mankhöjd att alla fick använda en liten stege för att överhuvudtaget få på sadeln. Sen satt man där uppe i skyn som ett litet knappnålshuvud och svajade högt över marken, man sparkade med sina små ben men Lothar gick mest i sin egen takt runt i spånet i det dragiga ridhuset. Undrar om Gullan hade samma känsla när blev uppslängd på Poccahontas i går? Inte lika stor som Lothar, som bara blir större och större ju mer jag tänker på honom, men rätt rejäl ändå. Jag kan längta tillbaka fruktansvärt mycket till den okomplicerade tiden i stallet där man smörjde träns hur länge som helst, var strålande lycklig över en ny hovkrats och kände sig delaktig bara genom att mocka i timmar. Det behövdes inte nödvändigtvis alltid ridas utan pysslet runt hästarna var minst lika kul. Att få tillhöra och dela i stallet, att få vara med ett sånt fantastiskt djur som hästen. Vill tillbaka och sitta där ibland höbalar och drömma tillsammans med de andra stalltjejerna om att få ställa upp i en hopptävling. Pussegullan har en rätt schysst stil när hon rider, lite lagom säckig a la Zeb Macahan följer hon med hästens rörelser men det där med att hålla i sig med händerna är bara att glömma. Det ska viftas, klappas och uttryckas! Inte alls hålla i tygel eller sadel. Hon glider en smula hit och dit men känslan är att hon faktiskt använder bål och får stöd av stigbyglarna. När vi passerar den stora spegeln i ridhuset på kortsidan stirrar hon intensivt på sig själv och tar båda händerna på hjälmen som om hon undrar vad tusan hon fått på skallen. Jag ler och smackar på hästen. Efter en stund i manegen får vi skritta runt en liten sväng i skogen där flygplan, bilar och träd är riktigt intressant från hästryggen. Betyget blir efter första gången helt klart godkänt och får tre applåder av fem av Gullan. Och jag tycker det är så underbart att få vara med alla hästar och i stall igen.

Pussegullan och Poccahontas är redo på mittlinjen!

Full fart framåt i galopp!
Man ser inte händerna för de viftar intensivt på bilden.