En olycka kommer sällan ensam

Nu är det riktigt kallt och det kom sakta smygande. I morse var det skrapa rutan på bilen, gräva efter vantar och inse att sista tagetesen helt täckt av frost nog gick åt skogen. Hösten. Nu är den här på allvar. Och jag inser hur illa jag tycker om att frysa. Och hur illa jag tycker om att allt blir lite krångligare som tex att inte bara behöva pälsa på Gullan många lager kläder för att inte hon ska frysa när hon inte rör sig, utan också behöva klä på sig själv. Med mörkret, kylan och höstan kommer givetvis förkylningarna snabbare än lönen tar slut på kontot. Pussegullan låter som hon rökt en limpa röda Prince utan filter på en kvart och näsan rinner som Vindelälven. Suck.
Gullanmamman segnar långsamt ner på kontorsstolen och huvudet värker, kroppens soldater kämpar hårt i motvind mot förkylningserövrarna.
Borde det inte rimligtvis vara så att om man har ett funkisbarn med extra allt så borde man slippa sega förkylningar? Vore inte det väldigt rättvist?
Var kryssar jag i rutan till ett vänligt men bestämt "nej tack" till mörker, kyla och inte minst dagisförkylningar?
Hoppas på allmänt tillfrisknande under helgen för nästa vecka är det fullt schema med sjukgymnasten, specialpedagogen och premiär för bassängträningen. Gullanmormorn åker med solglasögon till Turkiet och Gullanmorbrorn till New York. Vi åker till habilitering, dagis och jobb med vantar på. Önskar mig ett badkar med kraft och energi samt en ny rygg inför kommande utmaningar!