Vinkfönstret

I morse när jag lämnade en Gulla på dagis hamnade hon i ponnyn i hallen för lite aktivitet och spring på förmiddagen. När jag pussat henne hej då och vinkat gick jag bort för att ta på mig skor men då kom fröken fortare än en kanonkula och skulle gå med mig. Dagisfröken efter och säger: men, nu får vi allt gå till vinkfönstret och säga hej till mamma i bilen. Gullan tecknar bil och rullar bort mot ett lågt fönster som fröken öppnar. När jag sitter i bilen ser jag henne vinka glatt (mot fröken och inte mot mig men skit samma) hon skrattar och jag rullar sakta i väg medan hennes lilla ansikte blir mindre och mindre. Att vinka i vinkfönstret, nästan som en vanlig unge. Jag känner fukt i ögonen och något som kramar mitt hjärta. Det lilla är återigen det stora, själva centrum i mitt liv.