80 %

Någonstans hörde jag att typ 80% av alla funkisföräldrar som från början var ett par och som sedan fick ett funkisbarn går åt olika håll senare i livet. Vete katten hur mycket sanning det ligger i det här rent procentuellt men jag kan förstå att man skiljer sig. Jag kan förstå att när orken tryter, när kraften inte finns där och man är trött så man nästan är medvetslös, då får ens bättre hälft ta skiten. Det är mänskligt. Hälften är den som finns där. Det är den som är närmst tillhanda. Som får se en riktigt eländig när man ligger på botten av gropen och kravlar. Som får se röda ögon och hängande mungipor. Som får sig en släng av sleven när allting står en upp i halsen och mer. Att älska en spillra av en människa som var.
Svårigheten. Att vårda sitt förhållande. Att ta hand om varandra. Att visa att man tycker om varandra. Visa uppskattning. Ge en komplimang. Det där pyttelilla som betyder så mycket, som blir i hjärtat det ofantligt stora. Att komma i håg att man är mer än logistikpartners i vardagen.
Spänningen. Romantiken. Det där spontana besöket på bion eller restaurangen och ha barnvakten fixad. Sånt som stavas viktigt. Sånt som tappas bort. Sånt som blir prio lägre. Sånt som är livsfarligt att låta försvinna. Fjorton år i dag. Man kan bara lyfta på hatten och gratulera att man grejat det så långt.