Prinsessa på vift

Så var hon här, den lilla prinsessan. Och man kan tycka vad man vill om saken, royalist eller inte men det är väl alltid roligt när bebisar kommer till världen. En anledning att glädjas. Och jag blir lite berörd och glad för alla mina egna minnen från den dagen jag blev mamma liksom dammas av och kommer tillbaka till mig en dag som denna. Pussegullan är född på samma sjukhus och också på en torsdag. Fast sen är det nog slut på likheterna. Victoria behövde ju inte direkt sms:a alla hon känner om den stora händelsen, alla vet när, var och hur. Prinsesstårtorna redan slut i Ockelbo.
Men åh, minns de där timmarna innan födseln, värkarna och smärtan javisst. Men känslostormen när hon väl låg där, det lilla knytet. Den totala bländande lyckan och känslan av att livet aldrig mer blir sig likt. Gullanpappan som ringer till sina föräldrar men får inte fram ett ord när han ska berätta vad det blev för något. När jag tänker på det står håret upp i nacken och jag får svälja och svälja. Fast det är över fyra år sen. Och jag skulle gärna göra om det, att få sitt första barn är en helt makalös upplevelse. Man har den bara en gång i livet. Minns hur stolt man var, hur man inte kunde sluta titta på den lilla tjejen som nyss var en del av en själv.
Än i dag fascineras man. Hur fin hon var. Hur fin hon är. Hur fin hon blev. Min egen prinsessa. Även fast det blev som det blev och vi skulle bli en funkisfamilj. Men de svindlande första dagarna, då vi bara var ett helt vanligt par som blivit föräldrar till en helt vanlig bebis. I vår lyckliga bubbla. Vad jag kan längta tillbaka.