Det kommer kanske bättre dagar?

Vad är det som jag tycker är värst med vintern egentligen? Att man alltid fryser om någon utstickande kroppsdel? Mörkret? Självsprickorna i den torra huden på händerna? Att det är så fruktansvärt otympligt med alla kläder och att man inte kan träna med Pussegullan utomhus? Att man inte kan åka ut i skärgården i sin lilla båt? Att man oroar sig för vattenrör och elräkningar när kylan gister i takstolarna? Näe. Det är alla sjukdomar. Människor som befinner sig för mycket inomhus och som inte stannar hemma eller håller sina barn hemma, när baciller och virus härjar fritt. Ja, jag har varit inne på det tidigare och låter en smula tjatig. Men just nu går vi runt här hemma som tre förruttnade zombies i sista stadiet och tävlar i vem som är mest eländig. Jag är mitt i det sanslösa snoret, bihålorna fortplantar smärtan ända ut i hjärnbarken och kroppen fryser och värker. Gullanpappan har precis anlänt till skymningslandet medan Pussegullan är allra värst däran av oss alla. Som vanligt drabbas hon hårdast och som vanligt river maktlösheten i mitt inre. Att hon inte kan säga hur hon känner sig och var hon har ont. Vad hon vill göra och vad hon vill dricka. Vi gissar och försöker allt medan tablett efter tablett trycks in i hennes lilla sjuka kropp. Vi är inne på dygn tre av hög feber och hosta, hela natten kräktes hon, om det var feber och halsont som framkallade kräklet eller tvärtom är svårt att säga. Men när hon för hundrade gången krampaktigt vänder ut och in på sin lilla tomma mage och jämrande sträcker båda sina händer mot vattenflaskan medan tårar strömmar nedför kinderna, då tänker jag att detta är en försmak av helvetet. När morgonljuset sakta driver in i sovrummet ligger jag vaken, stirrar i taket och lyssnar på hennes snabba andetag och höga puls, redo med hinken. I huvudet planerar jag vad jag ska packa ner då vi snart åker in till sjukhuset och blir inlagda. Som sist. Minnet färskt fortfarande, av uttorkning, sjukhusdygn och förtvivlan. Jag vill inte och sakta klipper jag ännu en gång med mina torra ögon. De svider som eld av sömnbrist, tårar och hopplöshet. Sakta höjer jag armen för att försöka få Pussegullan att komma till ro men hon vrider sig undan och gnäller högt, medan kroppen brinner av feber.