Tillökning i familjen!

Ha, där satte kanske någon eftermiddagskaffet i vrångstrupen?! Va! Tillökning. Ja, det är sant. En favvo-nalle (?) har blivit två. Det har förökats över julen. Och polarn Pär (till vänster) är en gammal goding som hängt med länge, den sjunger och trallar när man trycker den på örat, handen, magen eller foten. Pussegullan har alltid haft en speciell plats i hjärtat för polarn Pär. Nu dök då plötsligt en nykomling upp på banan, Pelle (till höger). Pelle är version två punkt noll av polarn Pär, kan man säga. Han kan inte bara sjunga och jiddra loss, han kan dansa, vicka på höfterna och lyfta på öronen! Från första stund blev Gullan kär i honom också. Dock började hon frenetiskt testa hur han kunde startas upp. Trycka på magen, nehe. Trycka på tassen, nehe. Magen igen då? Nehe. Hon vänder och vrider och lägger pannan i djupa veck. Till slut förstår hon att Pelle startar då man trycker på fötterna, han är även ståendes mest hela tiden. På ena foten rabblar han bokstäver och på den andra sjunger han. Man kan lätt räkna ut vilken fot som först blir utsliten av ivrigt tryckande. Det mest fascinerande med den här historien är att Gullan förvånar mig stort. Hur fort hon lär sig att Pelle manövreras enbart med fötterna. Inte ett försök att klämma på magen. Men då polarn Pär kommer fram är hon genast all over him för att få i gång sången, han börjar ju tralla var helst man trycker. Två punkt noll är ju lite mer avancerad. Så jag sitter där på golvet och ser henne trycka på hundarna (?) i olika formationer. Imponeras och fascineras. Det finns något som rör sig där inne på kontoret hos fröken, det är bara att det inte alltid syns och märks så tydligt.

"Hundnallarna" Polarn Pär till vänster och Pelle (2.0) till höger.