Inte ska det vara lätt inte

Parkeringstillstånd för rörelsehindrad. Borde inte det vara något av en baggis att få? Borde inte det vara en rättighet? I mina ögon så borde varje liten sak som kan underlätta för vår familj vara självskriven. Men så är det ju inte i det verkliga livet har man lärt sig. Ingenting är gratis eller enkelt. Bara en sån sak som att få ett parkeringstillstånd. Så man kan slippa bära Pussegullan en lång bit, komma lite närmare målet, spara lite på ryggen. Men för att få ett tillstånd måste du ansöka. Vädja. Krypa. Motivera. Beskriva. Som så mycket annat är det inte bara att skicka in blanketten och tro att detta går nog vägen! Det ska formuleras och allting ska med. Och även om du gör världens bästa förarbete kan kommunen ändå helt enkelt bara säga nej. För att de tycker att man gott kan gå och bära. Då väntar överklagan. Och så är cirkusen i gång. Jag inser att det är inte ett förbannat dugg konstigt att man är trött ibland. Är det konstigt att man längtar bort någon gång? Till landet där du kan få ett parkeringstillstånd utan att få huvudvärken med på köpet? Vi har ett barn. Vi har ett barn i rullstol. Ett barn som inte kan ta sig i och ur bilen själv. Ett barn som du inte kan ställa vid vägkanten och säga "stanna här hjärtat, mamma ska bara åka till Otanmäki och parkera där det finns en ledig ruta". Mitt barn skulle varken stå eller förstå.
Så borde inte vi uppfylla alla kriterier utan egentlig diskussion? Man kan så tycka. Jag har gjort så mycket förarbete jag kan denna vecka, väntar in lite stöd från habilitering och assistansbolag. Så småningom är nog ansökan klar att skickas in. Sen är det bara att sätta sig och vänta på avslaget! Ja, bättre bli positivt överraskad när det gäller vår ökända kommun. Får vi ett rungande ja så ska jag baske mig köpa en prinsesstårta som ska ätas i bilen på en plats nära ingången markerad med en rullstol!

Ja precis. Barn i rullstol. Där ska vi parkera såklart...eller?