Troll, troll

Man sa ju enligt gammal folktro att troll kunde röva bort människobarn och i stället lämna ett litet trollbarn som var förvirrande likt människobarnet. I kväll funderade jag med hakan i handen om inte det har kommit en sån liten bortbyting in i vårt hem och hus. Hon ser ut som Pussegullan. Men hon äter inte som Pussegullan. När potatisen kokar på spisen rasar hon, humöret är i botten och det mesta är totalt kass. Jag tolkar det som trötthet och allmän frustration. Fel. Fel. Fel! För när kastrullerna kommer på bordet är det en liten hand som ivrigt sträcks mot dem, och jag höjer frågande på brynen. Gullan (eller trollet) visar tydligt att hon vill ha mat och när första skeden potatismos med riktigt smör åker in i munnen så säger hon: mmmh. Som att det vore riktigt smakligt. Som hon längtat efter mat. Som att magen skriker i hunger. Mina ögonbryn stannar i upprätt läge för barnet äter som aldrig förr. Korvbitar med ketchup åker ner i väldigt fart och vips så är det inte en smula kvar på bordet. Hon tuggar förnöjt, spiller inte en endaste smula, inget kladd på bord, stol eller golv. Jag funderar på hur man avslöjar ett troll. För detta kan inte vara mitt barn. Mitt barn får man truga, jobba med, anstränga sig till bristningsgränsen och ändå äter hon oftast inte mer än den minsta kungsfågeln. Detta matvrak är jätteroligt att ge mat! Vraket tycker mat är gott! Vraket visar hunger! Och mina läppar ler medan glädjedansen rycker i mina ben. Vad roligt det är med denna måltid. Vilken tillfredsställelse det är när hon äter! I vanliga fall nickar Gullanpappan och jag mot varandra, eniga i att 65% av en korv i magen är väl rätt OK? I dag går 100% ner i rekordfart. Häpen förstår jag inte vad som hänt. Kanske äter hon i kapp alla de dagar då magen var tom och ond? Om det nu inte var det där trollet då. Som smugit in när jag var ute med en överfull soppåse. Sakta satte det ner en hårig fot på hallmattan, med ett bylte som liknar Pussegullan omsorgsfullt gömt under den gråa kappan. Slänger lite med det långa håret, sniffar med den stora näsan. Sätter fart mot köket. Och vips, så är hon utbytt! En riktig trollthriller så här på fredagskvällen, i bästa John Bauer anda. Spännande. Jag gillar trollet. Och trollet gillar mat.