Efter fyra ansträngande dagar på sjukhus nalkas den tveksamma gryningen. En svag strimma av hopp vid horisonten och tack och lov för det, jag vet inte hur länge till man hade orkat med sjukdom, oro och elände. Pussegullan repar sig sakta efter både förkylning och ett rekordelakt magvirus, även om hon är lite svag och medtagen, så får man ett leende. Hon har tappat den lilla vikten vi kämpat så länge för för men vad gör det egentligen? Hon klappar händerna och har färg på kinderna igen. Det enda viktiga. Hon är på bättringsvägen. Så pass bra att vi i kväll är hemma på permis från sjukhuset. Det är tudelat. Jätteläskigt att vara utan droppet och sköterskorna som kommer när man trycker på den magiska röda knappen. Men samtidigt så skönt att vara hemma i sitt hus igen. Nu avvaktar vi natten och ser hur det utvecklar sig. Jag känner inte längre för att snabbt snitta mina handleder, ställa mig mitt på golvet med slutna ögon och sakta snurra tills livet runnit ur mig. Lite livsgnista har kommit tillbaka till oss alla tre. Lite hopp. Hoppas vi får behålla det.
 |
| Kompetenta Dr I Piggle kollar droppet inför natten. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar